Att tappa en känsla

I helgen har jag varit på landet, där jag tillbringat alla min barndoms och ungdoms somrar. Jag har så mycket minnen att det skulle ta flera timmar att skriva om dem. Mycket har jag gjort för första gången på Strömma.
På den stora tomten ligger två hus. I Storstugan bodde mormor och morfar när de levde. Resten av familjen bodde i Gula Huset, även kallat Lustiga huset för det lutar åt alla möjliga håll. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på mormor och morfar, hur de verkligen älskade sitt Strömmadal. Morfar krattade grusgången varje kväll, klippte gräset med handjagare flera gånger i veckan. Rensade rabatter och odlade och snickrade och gjorde fint till oss barn. Det var den mest välskötta tomten i hela området.

Vi spelade jämt kort med mormor som stekte pannkakor flera gånger om dagen. Åtminstone kändes det så. Vi badade i Kroksjön, där jag lärde mig simma och dyka. Det är närmare från huset till Kroksjön än jag har från min ytterdörr hemma till min brevlåda. När vi inte badade lekte vi Knutgubbe med morfar, Röda/vita rosen och Krig med några av alla ungar som också hade sina sommarställen där. Lite senare blev det pussar och kramar när ingen såg. Kräftfiske i sjön. Första fyllan. Hångel. Förälskelser på liv och död.

Morfar och mormor dog och mamma och pappa flyttade upp till Storstugan. Vi barn, som fått egna familjer, bodde i Gula Huset när vi var på landet. Mina barn lärde sig också att simma i Kroksjön. Med tiden så byttes sommargäster ut mot permanentboende. Fiskbilen byttes ut mot glassbilen. Telefonkiosken byttes ut mot bredband. Det blev fler och fler badgäster, vägföreningen såg till att det blev två p-platser på vändplan eftersom cyklar och skrindor byttes ut mot bilar.

Inget av detta nya har någonsin stört mig. Jag har fortfarande haft den där kära, vemodiga, nostalgiska känslan för "landet". Det bästa stället med frid och ro var på kvällen, på en av bänkarna vid sjön med solen på väg ned. Jag hade verkligen en gränslös kärlek för Strömmadal och det värsta som skulle kunna hända var att mamma och pappa sålde det.

Men något hände i helgen. Nostalgin och saknaden fanns inte hos mig. Mamma och pappa är skilda nu men delar fortfarande på landet. Det känns, det märks. Det är inte samma sak längre.

Jag kände inte ens samma frid och ro vid sjön. Jag tror, till min stora sorg, att jag inte älskar Strömmadal lika mycket längre. Det är en stor sorg, för det har alltid haft en väldigt stor plats i mitt hjärta.