En overklig situation

Jag övningskörde med äldste sonen i söndags. Eller... jag övningskörde ju inte, jag övningssatt mest i passagerarsätet och hoppades att allt skulle gå bra, medan sonen övningskörde. Han var jätteduktigt och körde i vanlig trafik hela vägen från Hässelby till Jungfrudansen i Solna.

Det var en overklig situation, att sitta där med lilla plutten Jimmy. Som nu är bra mycket längre än mamma och drar 43 i skor. Egentligen borde man kanske känna sig gammal när barnen börjar bli så stora men det är faktiskt tvärtom, jag känner mig ganska ung och fortfarande "med i matchen", just med tanke på att barnen är så stora. Hoppas jag alltid kommer att känna det så.

Känner mig lite sliten

Tänkte bli lite wild and crazy när det gäller bloggen också kanske. Just idag känner jag mig lite raspig och sliten, så jag anpassar väl bloggen efter det. Alla snygga bilder och teman är ju redan snodda av någon annan...

Påtvingad sovmorgon

Eller tvingad och tvingad... Jag var inte så svårövertalad. Imorgon bitti kommer de och ska byta fönster precis där jag har mitt skrivbord. Så då kan vi inte jobba för det både låter fan och dammar. Stackars mig, va..? Som måste stanna hemma på förmiddagen. Men med tanke på allt som finns att göra så lär man inte få sova så mycket längre än vanligt i alla fall, det blir hemmajobba.

Vem vill inte ha spänning i livet?

Då har jag ett tips som jag håller på att utvärdera. Istället för att lyssna på P4 Radio Stockholm på morgnarna så går jag lite wild and crazy och lyssnar på andra P4-kanaler. Igår och idag lyssnade jag till exempel på Radio Gotland. Jättekul att få veta att vi stockholmare skiter så mycket att slamsugarna får dagarna att gå.
Men den största skillnaden är att de tydligen inte behöver ha trafikrapporter där. Skönt.

Iiiiiihhhh!!!!

Nu händer det grejer! Bra grejer och det kan ju behövas. Jag kan inte säga så mycket ännu för jag vet inget. Men kommer självklart inte att kunna hålla det för mig själv när jag vet.

Öööööhhhh.... hur intelligent låter det här då?

Mygg och metanol

Sambos pappa T var som en del av er vet, aktiv inom speedway. Han har till exempel tagit par-VM-guld tillsammans med Ove Fundin. Många i den världen sörjer honom, särskilt i Hallstavik. Igår åkte vi därför dit. Speedwaylaget Rospiggarna har sin hemmabana där och igår var det match. I Hallsta är T om inte Gud, så åtminstone legend. Alla vet vem han är, han var med och hjälpte dem till stora framgångar när det begav sig. Igår höll man ett tal och en tyst minut tillsammans med publiken. Canal+Sport har gjort ett minnesprogram om T, som jag tror sändes igår också.

För er som aldrig varit på speedway ser det antagligen astrist ut. Fyra gubbar som åker fyra varv på en oval bana. Det är egentligen en helt hopplös sport. Du kan inte styra och du kan inte bromsa. Du måste liksom sladda och vrida styret åt fel håll för att svänga. Live är det bra mycket roligare. Det bästa av allt är lukten. Man kör på metanol (ja, det är miljövänligt) och det luktar så jädra gott!
Igår var första matchen på hela säsongen som vi varit på, vi brukar annars försöka åka iväg på nån GP-tävling i Europa varje sommar. Men det känns som om det är på utdöende. Medelåldern på publiken är väl typ 60. Gubbar med skägg och lagkeps.

Sambo har också kört speedway ett antal år. Han slutade efter ännu en olycka 1999 som han otroligt nog kom ur med livet i behåll. Han träffade många från sin aktiva tid igår. Lite Memory Lane. Men det blev kväller, myggen anföll som satan, det var kallt och man sladdade banan vartannat heat. Det drog ut på tiden så vid halv tio åkte vi hem.

På vägen upp till Hallsta följdes vi av en regnbågen, stark och klar. På vägen hem följdes vi av fullmånen. Det kändes nästan som om T satt där i himlen och gav oss tecken att vi gjorde rätt som åkte dit.

Once you go...

Nu är det slut på semestern. Eller vad det nu ska kallas. Sista veckan blev ju allt annat än semester, det är en sak som är säker. På det sättet är det lite skönt att komma tillbaka till jobbet. Men det är väl också det enda just nu.

Vi hade sambos barn i helgen. Det var nog ganska bra för honom att få tänka på annat. I fredags blev vi dessutom hembjudna till en god vän till sambo när vännen fick höra vad som hänt. Skönt att få bli bjuden på mat och få skingra tankarna lite. Och så har vi (= sambo) tröstshoppat lite också. En iMac har ersatt vår bärbara i köket och så rejäla Bosehögtalare till det. Jag tror att jag njuter mer än sambo.
Once you go Mac, you'll never go back...

Måste bara få det ur mig

Det här inlägget har jag kopierat rakt av från min ameliablogg.

Jag har inte en aning om ifall jag kommer att publicera det här inlägget. Det är en svår balansgång att få skriva ur sig sitt mående och att inte lämna ut en människa i sorg. Och en död människa. När den bästa trösten är att skriva.

Vi hade en fantastisk lördag i skärgården med fina vänner. Havet var som silke och solen värmde våra själar. Söndagen var grå med hotande regn. Det blåste och havet var ilsket. Våra vänner åkte hem och vi sökte hamn där vi fick skydd från vinden.

Ett telefonsamtal river sönder livet. Min sambo bleknar och säger ingenting när han lagt på. Till slut får jag ur honom att hans far är död. Fort, fort kastar vi loss och tar oss på något sätt hem genom det ilskna fräsande havet. Vi vet inget mer än att han är död.

Det är faderns goda vän som ringt. Fadern råkade ut för en fallolycka i dennes hem och avled direkt. Han är förd till sjukhuset i det län där olyckan hände. Ingen från sjukhus eller polis underrättar min sambo, eller ens säkerställer att han blivit underrättad. Faderns "flickvän" uppger sig själv som närmast (och enda??) anhörig. Hon följer med till sjukhuset och får så småningom hans tillhörigheter med sig hem.

På måndagen söker vi svar på vad som hänt och varför ingen ringt. Alla skyller på varandra. Nu är tydligen kroppen förd till Stockholm och rättsmedicinska eftersom döden inträffade utanför sjukhus och på det sätt som skett. Fortfarande ingen från vare sig polis eller sjukhus som hör av sig. Min sambo ringer överallt för att få svar och det enda han får höra är beklaganden. Polisen som har hand om ärendet ringer inte ens tillbaka trots flera meddelanden om att det är ytterst viktigt och akut att vi får tag på henne.

Vare sig polis eller sjukhus har brytt sig om att ta reda på om den avlidne hade barn. Man har inte heller noterat vilka tillhörigheter han hade. Man bara tror blint på en kvinna som följde med och som lika gärna kunnat vara vem som helst. Det är förjävligt! Får man göra så???

Inte nog med att olyckan var fruktansvärd i sig och att min sambo är faderlös, han ska behöva ringa runt till alla jävla instanser och försöka få reda på vad som hänt, vad som inte hänt och varför inte en jävel bemödat sig med att informera de anhöriga. Sambo har dessutom en halvsyster som varken han eller fadern haft någon kontakt med. Henne ringde sambo i början av veckan, hon hade inte heller hört ett skit.

Jag blir så ledsen, förbannad och besviken på svensk polis och sjukhuset. Kanske framförallt sjukhuset, för i deras "handbok" står att läkaren som konstaterar dödsfallet ska informera anhöriga eller utse en lämplig person att göra det, och slutligen att det är hans förbannade skyldighet att säkerställa att så sker.

Och tillhörigheterna fick vi jaga rätt på och inte förrän vi hotade med polis fick vi tillbaka dem. Eller en del av dem, vi vet ju inte eftersom sjukhushelvetet inte upprättade en lista (de ska lägga tillhörigheterna i en värdepåse, notera vad som finns däri, två personer ska signera listan som ska sparas i ett år). Vi vet att åtminstone en guldkedja med en berlock, som betyder oerhört mycket för min sambo, saknas.

Kan någon förklara hur i helvete man ska kunna sörja sin far om man dels inte får veta att han är död, dels måste kriga mot allt från polis till Telia?

Och varför i helvete kan vi aldrig få leva ett vanligt liv?!?

Länkar istället för att skriva

http://blogg.amelia.se/barahoppfull

Orkar inte, hinner inte...

Orkar inte skriva ett helt nytt inlägg här, så jag länkar helt enkelt till min andra blogg. Jag känner mig lite schizo ibland som ni förstår men kan inte lägga ner någon av bloggarna. Gillar ju folken på båda ställena!

Vemod och glädje

Idag ska jag lämna barnen (ja de är sexton och tretton, men ändå BARNEN) hos sin pappa. Det är vemod. Idag börjar en två veckor lång semester med sambo. Det är glädje.

Vi har inga som helst planer. Blir det fint väder åker vi ut på sjön, annars kanske vi tar en sistaminuten nånstans. Eller så hoppar vi in i bilen och leker resandefolk. Who knows?

Nu jäklar ska här njutas!

Av sista heldagen med kidsen. Av solen. Av att sambo kommer hem från Åland och att vi har två hela veckors semester att se fram emot. Av god mat. Av gott vin. Av att vi ska fira sambos födelsedag lite sent. Av... av.... av... av livet!

Sol idag!

Å vad härligt att solen skiner idag, började nästan misströsta. I och för sig hade jag en liten downdag igår och det hade nog inte hjälpt om solen skinit (heter det så??) då heller...

Idag blir det Gröna Lund med grabbarna. Jag har lovat att åka Fritt fall. Dumt av mig. Sist jag åkte Fritt fall var den alldeles ny och jag utvecklade svår svindel efter det... Läs mer om det här >>
Bortsett från FF så ska det bli kul i alla fall. Men fan vad dyrt det är, inträde och åkband för oss tre går på 1200 spänn. Haha, det var den semesterbudgeten det... En gammal tjejkompis som jag inte träffat på sådär 10 år skulle dit med sina tjejer som är i samma ålder som mina killar. Vi umgicks när barna var spädisar. Och - som vanligt - träffades vi genom (älskade) Facebook. Så nu har vi bytt nummer och ska försöka sammanstråla.

Killarna vill helst vara på Grönan hela kvällen, men när de fick veta att Martin Stenmarck skulle uppträda kl 20 så ångrade de sig. Synd...

Har precis varit uppe och försökt väcka dem en första gång. Det brukar ta nån timme att få upp dem, helst skulle de slagga till två eller nåt.

Sambo-särbo-pilotfru

Sedan sambo började jobba som pilot så får jag ibland frågan om hur jag står ut. Det är inte helt lätt, ska jag säga. Jag är skitglad och stolt att han överhuvud taget lyckats få ett jobb. Men jag tycker inte det är jättekul det här med flygvärdinnor och cockpitragg och allt vad man har hört. Till exempel att den enskilt största sjukdomstypen hos flygande är veneriska sjukdomar. Klamydia & c:o. Haha, oj så skoj.

Att sambon först fick bas i Östersund och var där söndag till fredag i stort sett hela tiden var förjävligt. Först bodde han i nåt annex på flygplatsen som knappt var människovärdig. Så han hyrde en liten lya i andra hand och det är väl ok. Trist såklart men då kunde han ändå fixa mat hemma, kolla tv, snacka bort några timmar med mig varje kväll.

Så glädjen när han fick Stockholmsbas var STOOOOR!! Då skulle han utgå från Bromma eller Arlanda och kunna sova hemma om inte varje natt, så i alla fall de flesta. De får sitt månadsschema ungefär två veckor innan det börjar gälla, och när julischemat kom hoppade jag nästan högt av glädje - bara enstaka nätter borta :-)

Sen kom augustischemat. Haha. Lika kul som en böld i arslet på en cykelsemester. Han åkte iväg i söndags eftermiddag. Till Mariehamn. Åland. Inte ens Sverige. Han kommer hem på fredag. Där bor han på hotell med de andra från flygbolaget. Hans andra familj. Just idag känns det extra tungt eftersom han fyller år. Sin födelsedag ska han alltså fira med en kapten och en flygvärdinna i värsta semesteridyllen. Men jag då??
Sen har vi TACK OCH LOV semester i två veckor, sen åker han till Mariehamn igen på en vecka ungefär. Jag ser med spänning fram emot septemberschemat...

För att återkomma till frågan om hur jag står ut så gör jag det med nöd och näppe. Jag kan verkligen nästan bryta ihop av det här med hans "parallell-liv", som det faktiskt är. Jag har inte en jävla aning om hur det fungerar "därute", jag vet inte vilka han jobbar med. Just nu är det så att 5/7 av sitt liv lever han ett för mig totalt främmande liv. Det är inte det att jag inte litar på honom, för det gör jag verkligen. Jag hatar bara tanken på att det är en väldigt stor del i hans liv där jag inte har tillstymmelsen av utrymme.

Som ni hör är det väldigt glamoröst att vara pilothustru.

Vem är det som...

... är 1,60 hög, väger 100 kg, är flintis och närsynt (allt detta enligt egen utsago)? Och dessutom ser man inte öronen om man ser honom framifrån.
Vidare är han bara helt fantastisk, varm, underbar, musikalisk och - ja i stort sett den idealiske mannen. Bortsett från det faktum att jag är kär i och bor med Anders, och även bortsett från den nyss beskrivne mannens yttre attribut och att han faktiskt är gift, så skulle jag nästan kunna bli kär i Kalle Moraeus.

Zumba på "mitt" gym??

Jag är en väldigt sporadisk besökare på gymmet. Jag älskar att träna och hålla kroppen igång men det har inte funnits några roliga pass på tider som passar mig så jag har varit mer av än på i vår. Däremot har jag totalt fastnat för zumba. Åh, det är så kuuuul!!!

Så jag mailade mitt gym igår och bad dem kontakta det tvillingpar som leder min zumbakurs i höst. Och redan idag får jag svar att de mailat tjejerna och att det definitivt kommer att bli ett gästspel och kanske till och med fasta zumbaklasser. Yippikayay, det vore ju toppen! Och vad kul att de faktiskt lyssnar på sina medlemmar.

Tack för det Fokus Friskvård i Västerhaninge :-)

Musjakt

Jag fick en fråga av Sahra om Sune fångat någon mus än. Det har han! Det var väl ett par veckor sedan, han satt och jamade som besatt på gräsen utanför altanen. Jag gick dit och se på tusan - en näbbmus hade han dödat. Den var jättestor, säkert 4-5 cm haha! Modig katt vi har. Jag är dock oerhört tacksam för två saker: 1. Musen var död. 2. Han tog inte in den.

Jag har hört att det finns katter (inga namn, Gurra & Zelda....) som gör det. Aaaarrrggghhh för den dagen!

Semester i regnet

Ja, regnar gör det sannerligen. Och inte är det sol eller 30 grader varmt heller. Men vet ni - det gööööör inget! För jag kan sova till halv tio på morgonen, dricka kaffe i soffan eller till och med sängen om jag vill. Och idag kom sexton hit, så nu är det bara jag, David och Jimmy och vi kommer att ha det jättemysigt! Jag är så stolt och glad över mina fina killar!

Att sambo fått straffkommendering i Mariehamn funkar väl den här veckan, när jag ändå har killarna. Sen har vi ju två veckors semester ihop. Sen börjar jävelskapet. Man kan ju tycka att om man har sin bas i Stockholm så ska man väl kunna få sova hemma ett par nätter i veckan, inte bara på helgen. HahahaHAAAAA!! Dream on. Man kan ju återigen undra när vi ska få en vanlig jävla vardag???

Min katt

Idag blev jag överlycklig när jag gick till brevlådan (inte varit där sedan i torsdags, det är ju flera hundra meter dit...). Där låg ett brev från Sunes uppfödare Katarina Wiipa. En cd med bilder från Sunes första tid i livet. Och jag kan bara inte låta bli att dela med mig!

Alla foton är tagna av Katarina Wiipa. Rasen heter Turkisk Van och är en katt jag verkligen kan rekommendera. Varje dag jag får ha med Sune i mitt liv är ett privilegium. 

Hur kan man inte älska en sån här?

Lite ostadig på benen, men viljan finns!

Nyfiken på allt, redan från start.

Första vällingen. Hur ska man veta hur man ska äta ur skål om man aldrig testat förut?

Sune showar som vanligt. 

Här tror jag nästan att han sjunger. 

Det vackraste jag vet!

Och här har vi hela Regnkullen. Min Sune sitter längst ner till vänster, lätt att känna igen med sin enda fläck på huvudet, alla hans syskon har två fläckar. 

Just nu ligger Sune i mitt knä med huvudet på handen, helt oberörd av att jag skriver som en galning. 

Puss mitt hjärta!

Söndagspromenad

En skön dag. Sambo åkt iväg och lämnat sina barn innan han åker till veckans flygningar från Mariehamn i veckan. David och jag har alltså haft en lugn dag och jag fick till och med ut honom på en promenad i skogen. Han cyklade och jag gick. Sista biten blev på åkern nedanför vårt hus. Vackert värre.