Skulle behöva vara mammaledig

Oj oj, det är som att ha en bebis i huset. Alla är lika begeistrade och man blir själv nästan löjlig i sin beundran. Men det är ju så myyyyysigt med katt! Det här är min sjätte katt i ordningen, jag kan verkligen inte fatta what took me so long! Miss you all, särskilt DeSoto.

Sune (har fortfarande svårt att vänja mig vid hans namn) är så rolig att han fått en egen blogg. I och med det så har jag också gjort det som jag tidigare tyckt varit urtöntigt och helt uppåt väggarna. Djurbloggar - bah!
Very well, en del kattmänniskor kanske tycker att det är kul. I så fall är adressen http://suneslagregn.blogspot.com/.

Igår kom mina barn hem till mig. De hade inte en aning om att Sune flyttat in hos oss så förvåningen - och förtjusningen! - var stor haha. David var helt i chock och överlycklig! Jimmy började gulla med honom och prata sådär barnsligt direkt, stora snart 16-åringen :-)
Sen var det full fart i ett par timmar, sedan sov Sune i deras famnar hela kvällen. Och jag fått ligga alldeles ensam i sängen inatt, för kattskrället har flyttat in hos grabbarna. Och Anders är med flygkillarna och åker skoter uppåt Norrland.
Jag är extra glad för Davids skull eftersom deras katt hos pappa anser sig stå över honom i rang och inte vill bli buren av honom eller gullad med.

Så nu är det ganska lugnt i huset, grabbarna sover i ett par timmar till. Efter lunch ska jag hämta upp mamma för att gå på en invigning av en sån där härlig inrednings(och kläd?)butik, lite shabby chic och bondromantik ni vet. Sen kommer hon hit för att äta middag och kolla katt och Melodifestival.

Måste ju också berätta att jag nog har en ganska romantisk sambo i alla fall. Alla hjärtans dag var ju inte så vidare lattjo, ingen uppvaktning alls från hans håll :-( Det gnällde jag såklart om men tycker att förra helgen (som han betalade allt för) vägde upp det mer än nog. Igår när jag kom hem låg det ett fint inslaget paket på köksbordet. Det innehåll en strut Årechoklad, en påse Kärleksthe (hahahaaaaa, så gulligt!) och en bok om Champagne. Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Nä nu ska jag gå och försvara mina ägg och kanske slå på tv-n och passa på att njuta av lugnet.

Kallt och katt

Sådärja, nu funkar det igen. Igår stod det bara och tuggade och tuggade och jag kunde inte skriva nåt. Jag som har massor att säga!

I helgen var vi upp till Vilhelmina. Sol och kyla. Vi har spa-at, åkt massor av skoter, ätit mycket god mat och sovit massor. Precis vad vi behövde.

Skoterturen på lördagen gick upp längs huvudleden till en liten stuga på fjället, Sagatun. Där var det semmelpremiär och den lokala skoterföreningens medlemmar serverade oss iklädda HellyHansen och typ långkalsonger. Härligt.

På hemvägen från stugan kände vi oss lite wild and crazy och åkte en annan väg, längs lite mindre trafikerade leder. Ibland undrade vi verkligen vart vi var på väg.

Vi valde vägen åt vänster. Det var ju bara att följa de röda kryssen.

Uppe på Blaikfjället var det som att besöka en annan planet. Jag tog av mig vantarna för att fotografera och efter kanske en halvminut i den drygt 20-gradiga kylan gjorde händerna så ont, så ont!

Anders var tvungen att kolla hur djup snön var, egentligen. 

På kvällen drack vi lite gott vin.

Och till det åt vi en supergod norrbottnisk avsmakningsmeny. Laga mat kunde de, men inte stavade de så bra.

Under tiden vi har gjort allt detta spännande och mysiga så hörde jag att det varit snökaos här i Stockholm. Det märktes på bilen vid Arlanda och när vi skulle försöka ta oss upp för vår lilla väg hemma.

Nog om detta. 

Vi har hämtat söta lilla katten också. Sune. Han är så rolig att han kommer att få en egen blogg. Men först ska jag lägga in lite bilder på honom här. Men inte nu. Bara en bild. Det hände en liten olycka i transportväskan på vägen hem så han fick börja sitt liv som stockholmare med att bada. Det gick faktiskt ganska bra. Men han var nog inte så nöjd efteråt. Här ser han ut som en djävulskatt. Men en otroligt söt djävulskatt!

Fel på bloggen. Går inte att skriva annat än rubrik.

Tak över huvudet

Snickarna från Byggteamet är bra. Det är bara arbetsledaren Stefan som är korkad. Snickarna kom framåt lunch igår (då var det -2, precis som jag sa till Stefan men som han inte lyssnade på). Då var röris klar, och typ två timmar senare har snickarna öppnat ytterpanelen, fångat upp röret och gjort det de skulle, och stängt igen hålet. Klappat och klart. Det som enligt Stefan skulle ta MINST en heldag och som absolut INTE gick att göra igår egentligen eftersom det var för kallt då... Jävla dåre. Idag ska de spika upp takpanelen inne, sen hoppas jag att det är klart. Det som tog typ tre dagar fick vi vänta i nästan två månader på. Suck...

Fick lite tråkiga besked idag. Sambons mormor ligger på hjärtintensiven med arytmi och svikt och jag vet inte vad. Hon är visserligen 90 år, men man är aldrig riktigt förberedd. Hans morfar fyller 91 i år och är hur pigg som helst, t ex åker han fortfarande isracing. Nu håller vi tummarna för att mormor Märta piggnar på sig och får komma hem snart igen.

Flashback

Det här är bringing back not so sweet memories... Såhär såg det ut när jag kom hem igår. Första bilden är tagen från ytterdörren sett. Andra bilden så har jag badrumrdörren liksom till höger om mig. En fin liten överraskning. Täckpapp överallt. Trasigt badrum med sågspån överallt. Men de hade varit ganska så flitiga. 

Imorse ringer Stefan från Byggteamet Södertörn. - Det är för kallt, vi kommer inte idag. 

Då var det så att det började ryka ur öronen ska ni veta. Jag lämnade över luren till Anders för jag kände att nu smäller det. Under dagen idag ska det inte vara kallare än kanske 4-5 minus. När vi lackade ur och sa att de får fan fixa, då tyckte Stefan att vi var "trångsynta". Grrrrrrr! 

Det slutade med att vi meddelade att vi skiter högaktningsfullt i när de fixar, bara det är klart på torsdag kväll. Basta! 

Röris, den enda som det är någon ordning på, kom i alla fall och gjorde det han ska. Nu är det bara utejobbet kvar. Och idag frös de lite om näsan. Imorgon ska det snöa. Och på torsdag. Haha. 

Undrens tid är inte förbi

Det här eländiga badrummet som vi har. Som revs i småbitar i våras för att sakta, sakta byggas upp igen under sommaren och hösten. Sedan trettonhelgen har vi väntat på att hantverkarna ska komma och fixa det de inte klarade den första vändan. Nämligen att få ett vattenrör att inte frysa. De lovade att komma veckan efter trettonhelgen. Efter att ha väntat och väntat och väntat så ringde vi dem förrförra veckan och gav dem raka besked om att mellan den 15-18 februari så måste de fixa vårt rör. That's is and that's that. Jag VET att projektledaren för bygget avskyr mig, den lilla ettriga och tjuriga kärringen i huset på landet. Det skiter jag i. Jag vill ha mitt badrum och jag vill ha det nu!

Inte ett ljud har vi hört - men tro på fan att de faktiskt dök upp imorse! Wow, undrens tid är sannerligen inte förbi.

Idag har de rivit ner innertaket i badrummet för att dra ett nytt rör där. Röret dras imorgon. Det (röret) ska sedan på något sätt hämtas upp utifrån för att kopplas till duschröret. De ska alltså från utsidan riva loss lite panel och fånga upp det här röret och koppla det till duschen så att vi även fortsättningsvis ska kunna hålla oss rena och fina.
Att det mot ytterväggen där de ska riva panelen är fäst en altan, med trätrall och räcke, utgår jag ifrån att de vet (de har ju ändå varit här mer eller mindre hela sommaren). Att det ligger typ 70 cm snö hoppas jag också att de vet. De får jättegärna låna en snöskyffel. Men jag tänker inte skotta.

Tänka om

Här hade jag tänkt skriva om den puckade projektledaren för vårt badrum. Men så hamnade jag på Faschings blogg och tappade lusten. Jag har det så himla bra medan andra mår så infernaliskt dåligt.

Yes I can

Jo, jag kan röra mig idag. Kanske lite bättre än imorgon. Men jag är fortfarande på dåligt humör.

Explodera!

Åh... Åh... Åh...
Jag har så mycket inom mig som bara vill explodera idag! Men det går liksom inte. Jag var på gymmet efter jobbet för att få utlopp för en del av mitt adrenalin. Crosstrainer, stenhårt styrkepass (jag har inte kört styrka på bergis ett år) och sen 30 min powerwalk/jogg! Ja, ni läste rätt - JOGG!!! Jag som verkligen HAAATAR att springa. Men med A town called Malice i lurarna och så jävla mycket adrenalin, så ville kroppen verkligen ge allt. Och jag vet inte hur mycket jag ska berätta om anledningen.

Hela förbannade dagen har jag varit som en tidsinställd bomb. Utan att ha PMS. När jag sett vissa människor på jobbet har det nästan börjat ryka ur öronen bara av deras uppenbarelse (det handlar om två herrar jag verkligen har svårt för). Chefen skrämde nästan livet ur mig det första hon gjorde. Shit, vilken måndagmorgon!

Sen vet ni ju hur det är med mina syskon. Den ena kanske läser det här, men ingen annan som känner oss alla tre gör det så jag får väl ta risken att få (ännu mer) skit. Jag har verkligen blivit så totalt jävla sågad, dissad, utfryst och avklippt. Raderad.
Den ena blir manipulerad av den andra och vägrar att ta in sakliga argument. Berättar för mig hur jag ska leva mitt liv och tycker att jag ska växa upp. Antagligen lyssnar han inte på mig för att han inte vågar erkänna för sig själv att han känner att han inte har helt rätt.
Den andra har helt sonika plockat bort mig som "vän" på facebook och dessutom blockat mig. Det betyder att jag inte ens kan se att hon finns på facebook. Inte via min egen profil i alla fall. Hursomhelst så har hon i och med detta i princip sagt "du finns inte i mitt liv längre, du får inte veta något om mig och jag vill aldrig mer ha med dig att göra". Moget.

Blockningen är alltså gjord av en 44-åring, inte en 14-åring. Inte heller denna gång hade hon ryggrad nog att stå för sitt val. I min värld så hade man åtminstone skickat ett mail eller sms (om man nu är för feg för att prata) och sagt att "du, jag plockar bort dig från fejan, ok". Men icke.
En annan sak (det här jag nog skrivit förut, förresten) hon gjorde var när hon fyllde år förra året. Hon mailar till mig att hon absolut inte tänker fira sin födelsedag på något sätt. Samtidigt som hon bjuder in mamma, pappa och bror på middag. Eh, ryggrad någon? Feg? Nej, det är inte rätt ord. Så jävla konflikträdd och feg att jag blir förbannad. Precis som jag är just nu. Det märks, va?

Dessutom kommer jag inte att kunna röra mig imorgon.

Varför blir det bara fel?

Försöker lägga till ett par Ameliabloggare på min läslista. Hur bra går det? Jo, om man vill läsa om vad dr Åsa rekommenderar för att undvika kräksjukan går det jättebra. Men om man som jag vill länka till Vardag med Pi och Kakaobönan, så går det åt helvete. Utan musik.

Men nu vet ni att ni inte är ignorerade, det är bara Amelia som skiter sig. As usual.

Miss Antrop

Jag är så improduktiv just nu. Känner mig allmänt misantropisk och blir irriterad på folk som inte kan skriva, som skriver dåligt eller skriver tråkigt och bara rapar upp när de går upp, när de mjölkar korna, fiser och när de går och lägger sig. Sånt som jag kan tycka är lite intressant ibland men inte nu.

Idag för tre veckor sedan förolyckades en14-årig kille vid namn Linus Wååk, han blev påkörd av ett roslagståg i Täby. Jag kände honom inte, hade aldrig ens hört talas om honom. Ändå har den olyckan sänkt mig så mycket, och jag vet inte varför. Varför lämnar han mig ingen ro? Beror det på att mina söner är ungefär i samma ålder? Att det lika gärna kunde hänt någon av dem? Beror det på att jag nästan förlorade David för några år sedan?
Jag vet inte.

Visst skrattar jag också, och tittar på Melodifestivalen och jag tycker fortfarande att Dolph är snygg. Jag ser fram emot imorgon då jag förhoppningsvis ska på dejt med Kia. Jag längtar till fredag då A är klar med sin kurs. Jag längtar också till nästa fredag då jag och A åker till Vilhelmina. Så vi får se lite snö, menar jag... Så tänkte vi i alla fall i november när vi bokade. "Vi åker i mitten av februari så vi är säkra på att det är riktig vinter". Haha.

Och måndagen den 22 hämtar vi Sune! Det får nog bli en Sune trots allt, nu har vi ju pratat så mycket om honom  som just Sune att det känns konstigt att kalla honom för något annat. Fler rapporter följer.

Kortet kapat - igen!

Jag tror jag blir gaaaaaaalen! Jag sitter på pendeln hem igår (försenat - nähä!) när min banktjej ringer mig. De har spärrat mitt kort för någon har kopierat mina kortuppgifter. Igen. Det hände för mindre än ett år sedan.
Jag blir tokig.
Förra gången hade de köpt resor och märkesprylar för 22 000 spänn. Efter en del pyssel fick jag till slut pengarna tillbaka. Den här gången har de inte hunnit handla något. Inget som syns på kontot ännu i alla fall.
Åh vad jobbiga de är - låt mig vara ifred! Jag orkar inte hålla på att skaffa nya kort hela tiden.

BMI 18?

Fy fan för att ha ett bmi på 18!
Då är jag hellre en halvfet 45-åring än att se ut som A nightmare before Christmas (and everafter). Hur fan kan det vara okej att hon går ut med såna här inlägg när anorexian härjar fritt. Hoppas att det inte är så många som har henne som förebild.

Sune igen

Sen ska jag sluta tjata tills jag hämtat hem honom.

Nyfikna kan kolla här: www.wiipas.se, och klicka på Sune i listan till höger.