Närmare 50 än 30

Okej, julen kan vara ganska mysig. I alla fall om den är lagom. Och lagom för mig betyder en jul utan Pernilla Wahlgren, sill och överträffa-varann-med-dyra-julklappar. Nu är huset färdigpyntat. Stjärnor och kulor i fönstren. Många ljus överallt. Några samlartomtar på spiselkransen. En adventsljusstake. Och ungar med tindrande ögon (nåja) och vuxnas tjat om att de MÅSTE skriva önskelista nu!

Och födelsedagen är över. Och jag är närmare 50 än 30. Känns jobbigt på ett sätt, men skönt på ett annat. Det kanske är för att folk inte har så höga förväntningar på att en 40+ ska vara smal, smärt och snygg haha!

Födelsedagen passerade med blandade känslor. Jag är egentligen ganska asocial tror jag. Ville först inte fira alls. Sen bytte vi helg så att vi kunde ha barnen på min dag. Och då bjöd jag in mina föräldrar till lunch. Sen bjöd svärmor in sig med gubbe och hans barn (som är lika gammal som David!). Det kändes ändå ganska okej.
Sen bjöd sambons mormor och morfar in sig. De är 90 år gamla och urgulliga så det kändes okej att de kom på fika lite senare. De tog tyvärr med sig sambons morbror med fru. En herre jag har väldigt svårt för. Nyfiken som få och om någon har varit i Kina så har han varit på mars. Om jag har haft scharlakansfeber så har han haft cancer. Osv osv.

Så mitt lilla 2-personsfirande blev till slut till 15 personer. Det är jobbigt att vara populär ;-) Jag var trött på kvällen, och väldigt nöjd med att kunna dricka lite glögg och äta lussebulle helt i lugn och ro.

Jag fick jättefina presenter: av David ett egenhändigt skapat armband i makramé, av Jimmy ett tillika egenhändigt skapat skåp han gjort i slöjden. Man blir alldeles till sig av stolthet!
Och av älskade, älskade sambon: de alldeles underbart läckra dr Martenkängorna med blommor som jag skrivit om!!! Bara för min skull har han skapat ett alldeles eget konto på Ebay och letat och hittat rätt modell, snokat reda på rätt storlek OCH lyckats få hem dem från Skottland i tid!
Inte konstigt att jag älskar honom... min darling!
Nu ska jag bara överleva skavsåren jag kommer att få på "akilleshälen", eftersom dr Martens alltid lyckas ha en väldigt obekväm böj just där och jag har inte hunnit mjuka upp dem ännu.

På facebook hade det trillat in närmare 40 rara gratulationer (tack!!), jag blev alldeles rörd. Min gamla kompis som jag gjort slut med skickade också ett grattis-sms.

De enda som inte hört av sig på något enda sätt är mina två syskon.

En lista

Sånt här brukade vi ägna oss åt på min gamla blogg:

Bästa promenad (i Stockholm): Från jobbet på Vasagatan till Södra Station där jag hoppar på pendeln till Västerhaninge

Favoritgata (i Stockholm): Hornsgatspuckeln

Favoritdrink (och i vilken Stockholmsbar)? Champagne i nästan alla barer. Svårt att misslyckas med...

Äter lyxmiddag på (i Stockholm): Kungsholmen

Bästa mikromaten: Skulle vara gårdagens rester, då

Favoritförort (i Stockholm): Flysta (i Spånga)

Fikar gärna på (i Stockholm): Paus Bagarstuga i VH

Bästa lunchställe (i Stockholm): Åhléns City vegbuffen på plan 2

Bästa brunchen (i Stockholm): Sundby Gård i Huddinge

Bästa kaffet (i Stockholm): Espresso House på Vasagatan

Bästa konsertlokalen (i Stockholm): Gamla Daily's

Bästa baren: Storstad

Här bjuder jag mamma på middag: Gusto i Sundbyberg

Här bjuder jag pappa på middag: Nån libanesisk

Senaste Stockholmsupptäckt: Gångvägen över Centralbron, mellan Tegelbacken och Slussen

Senast sedda teater-/dansföreställning: -

Senast sedda utställning: -

En bra gå bort-present: Vin!

Favoritlyxartikel: Clarins Multi-Active dag+nattkräm

Läser just nu: Dödergök av Katarina Wennstam

Läser helst: Historiska romaner och deckare

Favoritråvara: Ost och grönsaker

Favoritfärg: Rött och svart

Favoritmärke: Odd Molly

Favoritskor: Platta

Klädkonto per månad: 1000 kr?

Dricksprocent: Beror på vad det är värt, men drygt 10%

Modeförebild: Ingen

Motionerar: Inte så ofta som jag skulle vilja

Mest överskattade affär (i Stockholm): NK

Det dyraste jag har köpt: Huset

Favoritprodukt på Systemet: Rött, fylligt vin

Favoritprodukt på Apoteket: Nässpray och Berocca

Bästa fyllekäket: Pommes frites

Lyssnar på: Helst Pink Floyd, annars rock och bra pop

Bästa förfestmusiken: Safri Duo och 80-talspop. 

Senast gnolade: September (ve och fasa... man får ju skämmas)

Senast köpta skivan/-låten: Erik Hassle

Mitt sämsta köp någonsin: Allt jag köpt på nätet som nästan aldrig passar.

Dansar helst till: Rock'n'roll

Senaste impulsköp: 3 klänningar på Ellos. Som inte kommer att passa.

Senaste fyndet: Min sambo

Senaste secondhandfyndet: Min sambo (haha!!!)

Fulaste klädfärg: Gul

I dvd-spelaren/datorn: Skulle ha varit missade avsnitt av True Blood, men jag missar inga.

Användbar pryl: Iphone

Mode jag aldrig vill se igen: Trasmodet från 80-talet

Värsta huvudbonaden: Turban

Bästa huvudbonaden: Nästan allt annat

Favoritaccessoar: Iphone. Nähä, inte det - ringen på mitt vänstra långfinger som jag fått av min gudfar, efter hans mor.

Bil/Transportmedel: En Audi jag försöker bli av med. Pendeltåg. Cykel.

Återvinner: Tidningar och plastflaskor. Orkidéer också, har det visat sig :-)

Hejar på/håller på: Tomas Di Leva for president of the United States of Love

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Spela Bejeweled på Iphone.

JULtider

Börja inte prenumerera på en tidning på hösten. MINST ett nummer fylls av värdelösa tips om JULen och hemma-hos(ve och fasa)Pernilla Wahlgren, reportage hur man inte JULstressar/hur man lagar bästa JULmaten/hur man lägger in bästa JULsillen/hur man klarar av svärmor på JULen/hur man överlever JULen utan att behöva flytta in på tippen/hur man - ja, ni förstår va?
Pengar i sjön och blåst på skön läsning.

För att ytterligare spä på min skepsis mot JULen så ska visst Anna Anka ha nåt JULprogram. Puh, tur man inte är hemma då.

Och inte ett pynt i huset innan första advent på söndag. Jag skulle helst bara ha stjärnor i fönstren och skippa tomtejävlarna.

Se, vad många JUL man kan klämma in i ett enda inlägg.

Svinsprutan

Sådärja. Nu är båda barnen besprutade. Båda fick sprutan i måndags och igår var Jimmy hemma från skolan med feber. På benen idag igen. David verkar knappt ens ha fått ont i armen, skönt.
På vårdguiden tycker de att jag som mamma till en benmärgstransplanterad också ska ta sprutan, gärna snart. Och med tanke på att fyra pers här på jobbet (plus min exman) haft förmodad svininfluensa med efterföljande lunginflammation så börjar jag fundera på att faktiskt göra det.
Mina kollegor har varit sjukt (!) dåliga och jag undrar om det är värt det.

Sen vill jag ju inte bli sjuk lagom till vi ska till London heller.

I övrigt är jag djävulusiskt trött på november. Jag fyller år på söndag (blä) och det enda jag önskar mig är solsken och att få sova. Jag tror jag önskar förgäves, tyvärr.

Tio år...

Idag fyller ett väldigt speciellt tåg tio år. Nämligen tåget på vars huvudkontor jag jobbar. Jag vill inte skriva ut namnet för då kanske mina kollegor och annat löst folk hittar till bloggen eftersom nästan alla bloggar är så sökbara nuförtiden. Och det vill jag inte.
Hursomhelst så är chefen som ett litet barn idag. Han delar ut presenter (alla anställda får en kabinväska - praktiskt!), tårta, godis, frukt osv. Han gillar att stå i centrum så det är med ett överseende leende man ser honom idag.
Egentligen är det imorgon vi firar tio år eftersom det var då det första tåget gick i kommersiell trafik, men själva den kungliga (ja, faktiskt!) invigningen skedde den 24 november 1999. Och då hade jag redan jobbat här i nästan två månader.
Alldeles för lång tid!

Jag hörde aldrig något från jobbet jag sökte för nån månad sen, inte ens ett tack men nej tack. Tack för det Oriflame. Eller inte.
Nåväl, fröet är sått och jag ska väl söka lite nya jobb om jag hittar några som jag tycker verkar intressanta.

Eller så får jag se till att sambo får ett riktigt bra pilotjobb så jag kan bli lyxhustru på heltid. Då kommer jag och hjälper dig att plugga, Sahra. Och så dricker vi latte och äter cocostoppar. Då kan jag också börja spela bingo hos Kia. Och vinna lite kaffe, kanske. Vad kan man mer göra? Jo, äta korv hos GnestaKurre (som vi låtsasrånat med en kam i början av 80-talet).
Sådär, nu fick jag med något om alla mina tre läsare :-)

Trevlig helg

Idag är det till och med ovanligt skönt att det är fredag! Jag är så trött, så trött. Grått, dimmigt och regnigt i sex-sju veckor tar på krafterna. Läste i Metro igår att Stockholm haft 3,8 timmar sol hittills i november. Haha, det är ju jättekul. Och rena rama ökensolen jämfört med Karlstad, som haft 1,1 timme.

Mina snygga (eller mina och mina, i mina drömmar är de i alla fall mina) dr Martenkängor kostar "bara" runt £100 i England - här kostar de typ 2200 kr. Så jag får försöka bita ihop och vänta. Och hoppas på att de inte är slut när jag kommer dit. Hemska tanke.

Ikväll hägrar mys med David (och resten av familjen exklusive Jimmy), lite gott rött, somna till Idol, kolla på nätet vem som åkte ut. Tror Mariette även om hon är grym.

Å vilket jävla tråkinlägg. Trevlig helg!

MINA singlar!

Jag och syrran har haft en "episod" igen. Vi är som två 7-åringar som inte får sin vilja fram. Men hon är väldigt speciell, det måste jag säga. Jag tror att jag är bortbyting för jag är verkligen inte lik någon i min familj.

Det vi "episodade" om den här gången var mina singlar. Mina. Som hon gärna såg som sina. Och singlarna är inte några heta hunkar från min ungdom, utan helt vanliga vinylvax. Som jag samlat sedan jag var typ 8 år. Först fick jag singlar av pappa, sedan när jag började få fickpengar åkte jag in till Miss Unique på Drottninggatan där de sålde singlar i källaren för 5 kr styck.

Man lade alltså på en singel i taget på grammofonen och lyssnade. Sedan spelade jag in låtarna på kassettband, som jag lyssnade på i min första freestyle som jag köpte när jag gick i femman. Eller så lyssnade jag på Discorama och spelade in låtarna. Hur hade man tid med det???

Tänk nu för tiden, man blir ju nästan mörkrädd. Ungarnas första mp3-spelare rymde 1 GB och det var ju oceaner av musik som fick plats. Nu har de 80 GB, och har laddat ner alla säsonger av South Park och Scrubs. Vad lätt det är för dagens unga!

Nåväl, min kasse med singlar har tillsammans med min jukebox stått i pappas garage sedan jag flyttade hemifrån i samband med min skilsmässa. För ett par helger sedan så baxade sambon och en annan stor stark karl hem den från garaget (de fick nog lite extra kraft av alla svordomar - den är tuuuuung).

Kassen med singlar blev dock kvar i garaget, och pappa trodde att det var hans skivor (han hade en hel del innan han sålde av dem). Så när vi var hos pappa och hans nya brutta så delade vi upp MINA singlar. Jag försökte övertyga kära syster om att det faktiskt var MIN kasse men det ville hon inte lyssna på. Att jag kunde sjunga varenda låt, redogöra för när jag köpte den plus att det stod mitt namn på flera skivor gick inte in.
Att vi mitt i kassen hittade ett gäng gamla oskickade julkort på min son Jimmy, då 1½ år, var tydligen inte heller tillräckligt med bevis.

Men skitsamma. Det får inte plats med mer än 50 skivor i jukeboxen i alla fall så jag tänkte "låt gå". Jag hade ju i alla fall hittat singeln med Life On Mars och The Man Who Sold The World med Bowie, så jag var nöjd!!! Och det skrev jag på facebook också, varpå någon blev lite paranoid och tog åt sig.
Efter lite mailutbyte kommer så ett paket till jobbet med de singlar hon tagit med sig från pappa. Och jag vet inte vad jag ska säga.

Tack, eller nåt?

Celebrity spotting

Haha Sahra, ja kanske porriform är det nya pilates. Jag kan se löpet framför mig - "Kom i form med nya kändisgympan porriform!". HahaHAAA! Undrar om det blir ensam-mamma-Helena som blir ansiktet utåt?

Så ska jag namedroppa lite :-) Igår skakade jag hand med Melker Andersson, hehe. Jag har jobbat tio år på mitt nuvarande företag, och som tack så bjöd VD:n alla som började ungefär samtidigt på lunch på Grill. Och hövdningen är kompis med Melker så de stod och småpratade utanför entrén och då föll det sig naturligt att morsa. Men vad han såg sliten ut! Det tär på krafterna att vara stjärnkock. Tur man bara lagar mat för husbehov och en och annan gäst. Men maten var god och det är ju ett häftigt ställe.

Jag fyller år snart och sambon undrade igår vad jag önskar mig. Och jag vet inte. Alla andra tider på året så vet jag preciiiis vad jag vill ha. Men inte nu. Snälla barn, har jag redan. Dr Martenkängorna kostar hälften så mycket i London, det har jag kollat upp. Så dem köper jag där.
En klocka, kanske? Smycken? Njae, vet inte... I-landsproblem...

Och så tror jag att jag bestämt mig för att faktiskt ta sprutan. Vill ju liksom inte missa London.

Life's a bitch

Jaha, nu har det hänt igen. Tiden går och jag hinner inte skriva.

Hotellet som vi fick via Top Secret verkar super! Alldeles nytt och snyggt och har vi tur får vi S:t Pauls Cathedral som utsikt. Kanske lite mindre centralt än det vi först bokat, men whatever ☺

I fredags fick jag rusa från jobbet för då hade skadan varit framme igen. Hos sambo, alltså. Honom mötte jag upp på Huddingeakuten. Jag funderar på att skaffa ett vip-kort till honom där.
Jag vet inte riktigt hur han lyckas, antingen är han slarvig eller så har han bråttom eller bara otur.
Den här gången skulle han i alla fall lyfta i ett lastbilsbatteri (som väger typ 70 kg) i batterilådan, och på någon vänster hamnar höger långfinger emellan batteriet och själva lådan. Blodet sprutar och det gör visst jävligt ont.

Två citodon och fyra timmar senare visar röntgen att ingenting är brutet eller krossat i alla fall. "Bara" en rejäl blödning inne i fingret. Tack och lov gick det hål på fingret också så att en hel del blod kunde komma ut. Doktorn sätter fyra feta bedövningssprutor som ska hålla i åtta timmar, men som går ut efter två.
Uäk!

Alltså, min sambo har nog brutit alla ben i kroppen som man kan, men det här var det som gjort ondast hittills. Inte ens två utslagna framtänder eller cirkelavsågad fingertopp var värre. Det jobbiga är att jag kan inte låta bli att garva lite åt honom, jag har ALDRIG varit med om maken till otursförföljd man.

Apropå det, igår när han skulle backa ut lastbilen hemma, så var vägen så underminerad av det här jävla regnet att en bit av vägen bara försvann under honom. Där satt bilen och kunde inte komma loss förrän bärgaren kom lite senare... Haha.

Behöver jag spänning i mitt liv, eller vad??

Ibland ifrågasätter jag mitt eget förstånd. Men jag är ivrigt påhejad av min käre sambo, tack och lov.

Det finns ju s.k. Top Secret hotels. Hemliga topphotell på utvalda orter. Man bokar och betalar och får först efter det reda på vilket hotell man hamnat på. Jag har känt till det där i några år, men glömmer alltid bort det när det är dags att resa. Så även den här gången, så vi bokade ett Radisson i London.

Men nu idag har vi avbokat det och bokat ett 5-stjärnigt "ultra luxurious brand new city hotel, next to tube" i West End, London! Det blev några hundra kronor billigare än Radisson, men jag vet ännu inte var vi ska bo. Jag har fått min orderbekräftelse, men ingen info.

Haha, jag är skitnervös men på ett bra sätt :-)

Och Sahra, kängorna finns på PUB åtminstone... Jag DRÖMMER till och med om att äga dem!

London, here we come!

Ja, det vet ni säkert redan, men i jul blir det London för mig och sambo! Vi bokade förra veckan flygbiljetter och hotell. Vi flyger med Ryanair, och redan när vi bokade hade vi adrenalinrusning. Bra att vänja sig redan nu, för när vi väl ska resa lär det väl spruta adrenalin genom öronen. Jag hade lovat mig själv att ALDRIG mer åka med dem... Vi är borta 23-26 december.

Nåväl, vi ska bo på ett okej Radisson mitt i stan, nära Covent Garden. Hotell i London är visst loppiga och lusiga och har heltäckningsmatta i badrummet, men ett 4-stjärnigt hotell i England måste väl ändå motsvara åtminstone 2-stjärnigt i Sverige. Väl?

Och det bästa av allt: vi har redan bokat bord på en av Gordon Ramseys restauranger och på Fifteen, Jamie Oliver's plantskola ♥♥♥ Fatta vad god mat och gott vin vi ska få njuta av!

Barnen är hos sina andra föräldrar och vi ska försöka fira julen med dem när vi kommer hem. Fullastade med grejer från England ☺ Själv ska jag kolla efter de där apsnygga dr Martenskängorna med broderad blomranka längs med *dreglar*!

Jag har varit i London en gång i hela mitt liv, och det var 1988. Då hamnade jag på samma bar som självaste Morrissey - det var STORT!

Jag har verkligen inte känt någon som helst längtan att åka dit igen, förrän nu. Så alla tips om vad man göra i ett julstängt London mottages tacksamt!

Jaha. Vaccinera eller inte?

I juli när David var på sin 3-årskoll på Huddinge blev han avrådd från vaccinet eftersom biverkningarna sannolikt skulle vara värre än själva sjukan. Men nu har det ju gått ett tag sedan dess och den ena larmrapporten avlöser den andra. Kort sagt så är budskapet att får du influensan så dör du. Tar du vaccinet så dör du.
Så - vad ska man göra och vem ska man tro på??

Jag ringde till Davids hematologavdelning i veckan för att höra igen hur de tyckte att han skulle göra. Då hade de helt ändrat sig och sa att han absolut skulle vaccinera sig. Suck.
Vi var välkomna dit för en spruta men med tanke på att det är en bit till Huddinge Sjukhus och att de kommer att börja vaccinera i Davids skola inom ett par veckor så får han vänta till dess.

David har varit jätteförkyld (men nej, ingen torrhosta eller ont i kroppen) och hans pappa har just nu lunginflammation (nej, inte komplikation till svinis) så jag hoppas att han håller sig frisk tills det är dags att få sprutan (sprutorna).

Men en sak fattar jag inte. Är det inte riskgrupperna och barn som ska få först? Är alla riskgrupper färdigsprutade? För inte är alla barn det? VARFÖR står det i så fall fullt friska egoistiska vuxna i köerna på vårdcentralerna och faktiskt STJÄL vaccinet från dem som ska vara prioriterade?

Och hur ska ni själva göra??? Jag vacklar. Har varit supernegativ hela tiden, men jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.

Herde sökes!

Nästan varje morgon när jag är på väg till tåget undrar jag "vad gör jag här?". Man drivs som i en flock framåt och uppåt. Nåde den som behöver vika av innan resten av flocken. Då uppstår förvirring och folk börjar spotta och fräsa och nästan trampa ner varandra. Där skulle det behövas en herde med rejäla nypor som kunde stå och peka vilken fil man skulle välja.

Och om jag inte tyckte det var så pinsamt så skulle jag tagit ett foto imorse när jag gick av pendeltåget vid Centralen. Så fullproppat, fårskockigt och vidrigt människoovärdigt. Sådär Stockholmsaktigt brukar jag oftast kunna hitta en plats på tåget så jag har nära till trappan upp mot Klarabergsviadukten när jag går av. Men imorse hade jag bråttom och då hamnade jag på "fel" ställe på tåget. Och hamnade i kö. Som nästan stod stilla.
Jag ruttnade och började gå mot en annan utgång som låg lite längre bort. Dit ingen orkar gå.

Men jag skulle ändå inte vilja vara utan att jobba i stan. Om jag jobbade där jag bodde skulle min värld bli så liten och inskränkt.

Jobbet jag sökt ligger också i City. Det var en kompis som hade sett annonsen på Stepstone och jag skickade in. Har inte hört något än, men känner inte att det är någon katastrof. Hoppas dock åtminstone på ett "tack för ansökan-brev".

Jag har bara en enda gång tidigare i mitt liv skrivit en ansökan, annars har jobbet liksom kommit till mig. Nu har jag ju jobbat som läkarsekreterare på Beroendekliniken och det är ungefär som Hotel California: You can check out any time you like, but you can never leave...