Bye bye

Ja, som ni märker har jag inte uppdaterat på ett tag. Den som är nyfiken kan gå in på http://blogg.amelia.se/barahoppfull och följa mig där.

God fortsättning och hej och hå!

Lugnet efter stormen

Det var både roligt och vemodigt i fredags. Avtackningsfika på eftermiddagen, och min chef höll ett fint tal till mig. Jag fick också möjligheten att säga några ord, det har ju hunnit hända en del under de elva år jag jobbat där. Jag fick en fantastiskt fin glaskandelaber och the armband från Dyrberg & Kern, helt sagolikt! Gnistrar som en hel stjärnhimmel, och jag tror att jag kommer att ha på mig det jämt. På kvällen gick vi först några stycken på Clarion Sign och drack skumpa innan vi var tre som fortsatte till Vapiano för mat och mer vin. Vi avslutade på en pub på Östermalm innan jag och Anja avvek hemåt. Det blev precis lagom, jag var hemma strax efter elva tror jag. Det var nog först då det gick upp för mig att jag slutat på jobbet och jag fick lite andnöd och fällde väl en tår eller två.

Igår var första dagen sedan snön kom som jag faktiskt såg hur vitt och vackert det är hos oss nu. Det har ju varit mörkt både när jag åkt och när jag kommit hem i veckan. Jag och sambo åkte och handlade oss en riktigt god middag, med oxfilé och kungskrabba och så musslor till förrätt. Alla ungar utom Jimmy var med, mysigt! Kollade lite film (när jag inte slumrade i soffan) och hade det allmänt mysigt.

Idag är det första advent och till adventstraditionen hör att jag firar min födelsedag (fyller ju imorgon). Jag tycker inte att min födelsedag är något att fira längre, och förra året tänkte jag bara ha mamma och pappa på lunch. Det slutade med att vi var nästan 20 personer och jag var helt knäckt och ville bara gråta. Halvsläkt som bjuder in sig själva är inte det bästa jag vet. Vissa är självklart alltid välkomna men det finns gränser. Så i år var jag jävligt noga med att jag bara ville ha mamma och pappa här på sen lunch/tidig middag. Jimmy hade blivit magsjuk så han blev kvar hos pappa så då bjöd vi in svärmor istället eftersom hon var ensam. Och det blev precis så lugnt och avslappnat som jag hade önskat mig. Jag bjöd på creolsk gryta och saffranspannacotta med pepparkakssmul (som var okej men jag tyckte nästan det smakade lite fisksoppa med all saffran). Ingen tårta. Presenter hade jag också avsagt mig, jag har redan allt jag behöver, men fick ännu en orkidé (som jag älskar!) och pappas årliga amaryllis. Av pappa och hans sambo fick jag också en flaska champagne :) Av sambo fick jag en skitsnygg Ed Hardy laptopväska (ska ju börja kånka omkring på en sån nu), trots att vi firade mig på Le Rouge förra helgen. Han hade alltså förstått mina små hintar haha!

Nu har alla åkt, även sambo. Han skulle en sista vända till sin pappas lägenhet, så nu sitter jag här ensam med hans barn (David får skjuts hem till pappa av morfar). De spelar sällskapsspel och har det nog rätt bra. Massor av tända ljus i huset, kanske ska göra en brasa också. Det som blev kvar av gårdagens förrättschampagne (avskedspresent från vår reklambyrå) ska drickas när sambo kommer hem igen. Kanske ska jag ta lite mer saffransglögg medan jag väntar?

Bye från 42-åringen (imorgon).

Mitt nya liv börjar på måndag

Idag jobbar jag min sista dag på Arlanda Express. Jag har jobbat här i elva år. Tänk om jag går fel på måndag? Jag är ju nästan radiostyrd på morgonen, benen går hit av gammal vana. Det blir avslutningsfika i eftermiddag, då kommer jag att gråta floder. Efter jobbet ska vi gå ut och dricka skumpa. Shit vad jag kommer att sakna alla (nåja, nästan alla då) härliga jobbarkompisar! Men jag går ju TILL något, till något jag verkligen brinner för, något jag tycker är mycket roligare och så får jag jobba med människor. Höll på att skriva slutkonsumenten för det så man brukar kalla själva användaren av produkten/tjänsten man jobbar med. Och jag ska ju få jobba med ER! Och ni är fasen inga slutkonsumenter, ni är människor.

Mina skåp är tomma, det finns bara en chokladkaka och lite nötter kvar. Min vattenkaraff står i diskmaskinen hemma. Det är till och med nästan STÄDAT på mitt skrivbord. Jag ska sluta.

Det var det där men minnet, ja...

Letade ivrigt efter hjortronglöggen. Och letade och letade. Hittade ingen. Däremot hittade jag en öppnad Blossa Vinglögg, en Dufvenkrooks Vinglögg och en Tindra Lättglögg. Sådärja. Tog några klunkar Blossa Vinglögg men den hade nog jäst för den smakade inget vidare. Lättglöggen - ha! Not very likely. Dufvan var oöppnad så den fick vara. Sitter just nu med en rykande het Blossa 10 med saffranssmak. Luktar kanske liiiiiiite saffran, men knappt förnimbart.

Hur den smakar? Vänta lite....

---

Inte saffran i alla fall. Mest sprit. Men det kan bero på att det är starkvinsglögg och jag gillar vanlig vinglögg bättre. Men russinen blir nog goda om de får ligga en stund. 

Mitt korta minne...

När jag kom ut från affären kom jag att tänka på något riktigt bra att blogga om. Nu har jag glömt bort vad det var. Men jag kan glädja mig åt att jag kom ihåg saffran. Och pepparkakor, ädelost och gelatinblad. Tänkte göra saffranspannacotta första advent till ära.På söndag eller lördag alltså. Hoppas bara att jag kommer ihåg att göra dem. Jag har också köpt saffransglöggen, det ska bli kul att smaka den eftersom hälften jag hört är bra och hälften dåligt. Men jag tror att det ska finnas en skvätt hjortronglögg kvar från förra året. Det är ju både socker och alkohol i, så den borde ju vara okej att dricka även nu..?

Men först blir det lammcabanoss och mango/avocadosalsa (Pia, jag blev så sugen...!).

Än så länge går det bra

Jag bor ju på landet med åkrar och skog inpå knuten. Åkrar = drivande snö = en jävla massa snö på ”vägen från vägen”. Plus att plogbilen plogar upp en vall där jag ska in med bilen. Och nu när jag ensam hemma kan jag inte ploga hela lilla vägen själv för det är sambos uppgift. Jag är nämligen inget vidare på att köra bobcat med plog. Säg inte snöslunga eller skyffel för det vore som att skura Ölandsbron med tandborste. Och jag är ensam tills på lördag, och ni har väl hört på radio om snökaoset..! MEN – tack vare att vi köpte den fina lilla 4WD-bilen i våras så fungerar det än så länge ganska bra. Och snökaoset har inte varit så kaosigt hos mig därute i Haninge, mer än det drivit upp i fina vallar på grund av blåsten.

Det börjar bli tomt på mitt skrivbord. Så städat har jag aldrig haft det på min arbetsplats. Shit vad jag kommer att gråta imorgon!

Bonde söker fru

En kollega fullkomligt ÄLSKAR Bonde söker fru. Därför lovade jag att kolla på ett helt program ikväll. Det sket sig på en gång eftersom jag toksomnade i soffan under Halvåtta och vaknade trekvart senare. Men av det jag sett så kan jag inte riktigt känna mig helt avslappnad. Jag känner att jag hela tiden vill ha skämskudden tillhands. Hos en del bönder mer än hos andra. En av bönderna behöver en tandläkare mer än en partner.

Nu är jag ensam hemma (förutom Sune då) till på lördag. Sune är tokstissig men verkligen inte vara ute. Jag är liiiiite orolig att han har korn på en mus nånstans i huset för rätt vad det är så rafsar han järnet och låter nästan arg. Det är lite läskigt tycker jag. Eller mer äckligt, kanske.

Nä, om man skulle ta och tända sig en brasa och låtsas som om det inte finns några möss i huset.

Nä nu jäklar

Från och med nu så kör jag dubletter på båda mina bloggar. Då slipper jag känna att jag försummar någon av dem.

Precis hemkommen. I mina nya varma gossiga stövlar och fullpackad med påsar och väskor à la baglady. Det är en jäkla tur att jag var tvungen att rensa ur mitt rum inför ombyggnaden till kontorslandskap, annars vete fan hur det hade gått med all skit man samlat på sig under åren. Det blir typ en väska/påse om dagen som ska hem den här veckan. Plus min nyinköpta mössa men den ska jag ha på huvudet.
Bye, bye.

Borde borde borde

• Ta in julkartongen från drängstugan.
• Bära ut diverse sommargrejer. Men det vågar jag inte för då biter mössen sönder allt.
• Ta fram mer vinterkläder.
• Hålla mer ordning bland våra papper.
• Shoppa mindre.
• Träna mer. 
• Byta till julgardiner för första gången i mitt liv. 
• Snygga till designen på bloggen från den här fula med böcker som jag avskytt från första början. Fast jag gillar böcker. 
• Planera våra matinköp och storhandla.
• Umgås mer med vänner.

Bland annat.

Suger

Jag suger på att blogga här. Sorry. Förra veckan var jag helt sjukt träningstaggad och körde både måndag, onsdag och fredag. Lovely! Nu är det slut på zumba för terminen så då får jag hitta på nåt annat. Idag skulle jag egentligen gå på sånt där trippelpass igen men jag ORKAR inte. Helt slut och känner mig nästan sjuk. Då är det bättre att ta det lugnt känner jag.

Fick ett tråkigt besked igår. En av bloggtjejerna från amelia gick bort i cancer i  helgen. Vi hade aldrig träffats i verkligheten men många kommentarer och mail har det blivit. Jag tror inte att någon förstått hur nära det faktiskt var, i alla fall så trodde jag att hon skulle klara sig igenom en tuff behandling. Fan, livet ÄR verkligen inte rättvist!

Nu måste jag höra en annan sak med er, om ett fysiskt fenomen som hänt mig ett par gånger. Som imorse. Jag kände hur det kliade under fötterna, främst under tårna. Sedan när jag kört till stationen så kom det i fingrarna. Fingertopparna svullnade upp som sjutton, blev alldeles röda och kliade satan. Började känna lite i ansiktet också. Jag har ju någon form av allergi som kommer och går. Då brukar jag ta en Zyrlex och så går det över. Nu hade jag inga med mig men det lugnade ner sig efter en timme. Sen vid lunch (när jag var utomhus) så kom det i fingrarna igen, plus att ansiktet varnade om kli.

Vad ÄR det för nåt? Har hört talas om köldurticaria (nässelutslag), men det är ju inte ens minusgrader!

Skönt slut

Igår var jag sådär extremt taggad och körde både core, zumba och step. Visserligen bara halvtimmespass, men ändå..! Idag är jag skönt mör i kroppen men väldigt sömnig eftersom jag fan inte sovit mer än en halvtimme i taget inatt. Somnade på fel sida av sängen och då blir allt så konstigt. Den sista drömmen innan jag vaknade var att jag och några vänner satt på en studsmatta på ett moln i himlen. En jumbojet höll på att krångla upp över molnen, ner under dem, upp igen och hamnade i spinn så att det föll rakt ner mot marken. Inget såg vi av det eftersom vi satt ovanför molnen. Men vi hörde. Och sedan kom tryckvågen med alla vrakdelar som vi försökte skydda oss emot. Usch, jobbigt sätt att vakna på.

Det ska bli väldigt skönt att sjunka ner i biofåtöljen och kolla in Cornelis. Oavsett hur filmen är så blir det drygt en och en halv timmes njutning av bra musik och ordtrolleri. I ♥ Cornelis!

Lugn skön helg efter en hetsig vecka

Shit vilken vecka! Det har varit hur mycket som helst och jag känner ju att jag måste vara färdig med ALLT eftersom som jag slutar om två veckor. I fredags var jag så förvirrad att jag till och med glömde kavajen hemma! Den som jag alltid har över just den klänningen jag hade på mig den dagen, eftersom den annars är för "avslöjande.."

I helgen har jag haft mamma och grabbarna här. Mamma stannade bara från fredag till lördag, killarna är fortfarande här. Vi hade Dexter marathon igen. Den här helgen klämmer vi säsong 2. Nu har vi bara två avsnitt kvar, de ska vi försöka hinna med när de vaknar. Igår var det riktigt skitväder så då passade vi på att titta hela dagen. Men idag kan jag till och med skönja solen!!

Än så länge är det lugnt och tyst i huset eftersom de små barnen (små och små, de är faktiskt 13 och 16) fortfarande sover. Själv lyxar jag med smarrigt surdegsbröd och the framför tvn. Det är lyx för mig!

Tvärnit

Hahahaaaa! Åh vad synd att jag inte hade kameran tillhands... Sune tog sats ända från badrummet och skulle springa ut nu när jag äntligen kommit hem och kunde öppna ytterdörren. Inte hade han en susning om vad snöoväder innebär, uppenbarligen. Snacka om tvärnit! Nästan så det blev omvända rivmärken på farstubron. Men ut skulle han tydligen i alla fall men det lär inte bli mycket längre än en kvart.

Kan ju tillägga att det är riktigt busväder här! Jag gick hem tidigt från jobbet just för att slippa det värsta. Det var INTE kul på vägarna kan jag säga. Och värre ska det bli. Stackars sambo som ska ta sig hem från Arlanda ikväll. Men tur han har min bil som har både vinterdäck och 4WD... Just nu är han i Hemavan med -18 grader... Garanterat myggfritt!

Den långa långa listan

Vad heter du: Veronica
Var bor du: I ett rött litet hus på landet i Haninge.
Trivs du där: Ja, otroligt bra! Efter en hetsig dag i stan är det underbart att komma hem till lugnet. Och eftersom det inte finns några gatlyktor så kan man se själva galaxen, inte bara enstaka stjärnor.
Brukar du läsa horoskop: Extremt sällan.
Har du körkort: Skulle inte klara mig en vecka utan!
Favoritdjur: Katt, tveklöst!
Festar du mycket: Jag dricker ofta vin men sällan särskilt mycket.
Sprit, cider, vin eller öl: Rött vin. Ju fylligare desto bättre. Allra helst Amarone.
Brukar du bli för full: Händer sällan.
Antal kuddar i sängen: Sex st. Men då delar jag med mig till sambo.
Äger du ett busskort: Yepp.
Vad åt du till frukost: Två kokta ägg och ett glas Berocca Boost.
Nästa mål i ditt liv: Att bli klar med allt jag måste hinna innan jag slutar på mitt jobb, om tre veckor.
Hur svarar du i mobilen: Privat: Antingen med mitt förnamn eller bara "Hallå", jobb: Företagsnamn och förnamn.
Antal timmar sömn inatt: Helt klart alldeles för få!
Sov du ensam: Nej, hade både sambo och katt i sängen.
Din hobby: Läsa, zumba, mat.
Vad är det för veckodag?: Måndag. Hela dagen.
Vad åt du senast: Lunch på Jensens Böfhus. Som jag blev grymt irriterad på.
Vem fick du sms av senast: Sambo som frågade om jag skulle zumba idag.
Vem ringde dig senast: En tjej som ville boka in ett event på vår plattform på Centralen.
Godaste ölen du druckit: Hoegaarden, belgiskt veteöl.
Vilka hårfärger har du haft: Det är lättare att räkna upp de färger jag inte haft. Blått. Just nu mörkt chokladbrun, tydligen.
Vad såg du senast på TV: Nåt skit igårkväll för att jag inte orkade att gå och lägga mig.
Vad läser du för bok just nu: Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs och Livet, lyckan och meningen med livet av Elizabeth Gilbert
Längd: 162 cm.
Skostorlek: 38.
Hårfärg: Mörkt chokladbrun, se ovan.
Är du kär i någon: Kär och kär. Mer älskig.
Vad gör du om ett år: Då jobbar jag förhoppningsvis kvar på det jobb jag börjar på om tre veckor, och har kanske hand även om kändisbloggarna, och inte enbart läsarbloggarna :-)
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ja, varje november önskar jag det.
Dricker du: Ja, varje dag. Men inte alkohol.
Vilken parfym använder du: Armani Diamonds, Dolce Gabbana The One och Boss Deep Red.
Vilka skor använder du: Idag mina blombroderade dr Martens.
Dagens klädsel: Svarta leggings med skinn på framsidan av benen, Saint Tropez; svart/grå klänning Miss Sixty; Kavaj MQ; röd stor scarf Åhléns; jacka Odd Molly. Och kängorna då.

Spontant är bäst

Idag ringde en kompis från Karlstad. De är i stan och undrade om vi hade något för oss. De kan tyvärr inte komma hem till oss för mannen är überallergisk mot allt som har mer hår än en normal människa. Så vi ska in till stora staden och käka god italiensk mat på Mancini. Den restaurangen har vunnit pris som bästa italienare i Stockholm osv osv bla bla bla. Och är dessutom med i White Guide. Better be good med andra ord.

Vi lärde känna varandra på en fest, bekantas bekanta. Vi fann varann direkt och har rest lite tillsammans och gjort massa skoj. Men nu är det säkert två år sedan vi träffades, så det ska bli superkul att ses igen!

Tulpaner

Åh - snart börjar tulpansäsongen!!!

Walk-in closet my ass

Snarare Throw-in Closet...

Dagens minnen

Höstlov. Sånt trams fanns inte när jag var liten. Då var man ledig torsdag-fredag i allhelgonahelgen, tror jag. Samt jul-, sport-, påsk- och sommarlov. Men nu finns det alltså höstlov också. Ännu en vecka med ångest, eller i alla fall dåligt samvete, för alla mammor och pappor som bara har 25 semesterdagar per år och som tycker synd om sina barn som måste vara på fritids medan ”ALLA ANDRA” åker till Egypten eller nåt. Usch, tur man har stora barn.

Fast idag tog jag lite oplanerat höstlov faktiskt. Jag var med David på Huddinge Sjukhus, på avdelningen där han fick sin nya benmärg. Hua, bringing back BAAAAAD memories. Vi tittade in i hans gamla rum, där han var isolerad veckovis utan att ens få öppna fönstret. Vi träffade Fiskmås-Tore, som matade fiskmåsarna så att de skränade som sjutton utanför fönstret. Vi tittade in i anhörigköket där jag kokat så många ägg och gråtit så många tårar. Fy fan vad 2006 inte var ett bra år..! Igår när jag rensade jobbdatorn som jag har här hemma hittade jag massa kort jag tagit 2005, när David först blev sjuk. Usch och fy vad han har fått gå igenom, det borde inget barn behöva göra…

Anledningen till besöket idag är att David är med i ett forskningsprojekt för stamcellstransplanterade. De tog 6-7 rör blod som ska analyseras och analyseras igen för att se hur hans immunförsvar fungerar. Är det något knas så får vi veta det. Skönt tycker jag, för ibland undrar jag eftersom han är sjuk i snitt en dag i veckan. Och när han blir sjuk så blir han så väldigt sjuk. Nu har han två gånger fått nässelutslag över hela kroppen men mest i ansiktet. Och han kan inte komma på om han ätit eller på annat sätt varit i kontakt med något nytt. Innan vi gör någon utredning om det så tänkte vi vänta och se om det händer igen. Jag har ju också haft så, jag fick äta medicin varje dag i flera år, och man hittade aldrig någon orsak trots massa olika tester. När David blev sjuk så försvann det helt plötsligt, precis som om kroppen inte prioriterade det, utan att det viktiga var att jag var pigg för Davids skull. Nu har jag fått tillbaka det i omgångar, men det räcker med ett par tabletter då, slipper cortison i alla fall.

Efter provtagningen åkte vi och köpte en vinterjacka till David innan jag körde honom hem till pappas hus. Sedan åkte jag faktiskt hem. Sambo jobbar eftermiddag så vi kunde ta en lunch ihop, skönt att få lite egentid ihop efter den här helgen som faktiskt varit rätt jobbig. Även om lunchhaket kanske inte var det allra bästa… Lite jobb har jag också hunnit med, skönt att kunna jobba hemifrån!

Ikväll är det meningen att jag ska på ett core+zumbapass på gymmet, men jag tror faktiskt att det får bli zumba framför tv-n istället. Mycket roligare!

Så dålig på bloggeriet

Alltså, jag måste bestämma mig snart. Jag har ju två bloggar. Dels den här som jag skriver i alldeles för sparsamt. Sen har jag ju en på Amelia. Men eftersom jag kommer att börja jobba där så vet jag inte om jag kan ha kvar den bloggen. Och då kanske jag börjar skriva mer här igen. Som det är nu så känner jag mig lite kluven (bokstavligt talat) för ibland så blir det bara spegelbilder och ibland så blir det helt osammanhängande.

Jaja, jag får väl se hur jag ska göra.

Vem vet egentligen mest?

Inte jag, även om jag vet en hel del haha. Måste ju däremot länka till Kias inlägg. Och berätta att jag ÄR glad, även om jag inte SER glad ut (när jag ser bilderna inser jag att jag faktiskt snart är 42. Jag som levde i tron att jag bara är runt 30...).

Säga vad man vill men nån riktig post är det inte!

Jag jobbar på en av de allra mest centrala adresserna i hela Stockholms innerstad. Hur i hela h-e kan det då vara så svårt att hitta en postlåda på vägen till pendeltåget?!? Va, va, va, kan nån svara på det?

Chääääääfen

Tänk att det ska vara så svårt. Chef. Det heter Chef. Inte Chäf. Igår kollade jag lite på Förkväll och där var det någon från Lernia (som f.ö. är med och sponsrar programmet - tillfällighet..?) och de pratade chefskap. Eller, de pratade om chäfer. Den enda som sa chef var programledaren Hans Fahlén. Heja!

Härlig helg

Vi hade det supermysigt i helgen. Filmen var riktigt, riktigt bra! Rekommenderas till alla. Sen åkte vi hem och fortsatte vårt Dextermaraton och vår onyttiga helg. Det känns som om vi slagit världsrekord i osunt leverne i helgen. Nåja, så får det vara ibland.

Nu är grabbarna åter hos sin pappa. Det är alltid vemodigt att skjutsa hem dem dit. Tur att tiden går fort! Jag tycker nog att Sunes knöl har blivit lite mindre. Hoppas att det verkligen är så, och att det inte bara är önsketänkande.

Idag så kommer sambo hem efter en jobbhelg i Hemavan. Där var det snö, hugaligen! Och idag har bilarna åkt av vägarna på löpande band eftersom första halkan drabbat även oss här nere i söder.

I rymden finns inga känslor

Jaha, då var det dags att proppa magen full med tomma kolhydrater (popcorn) och Loka. Bio i Sickla med mina härliga fina ungar :-) Jag tror att det är en rolig och viktig film som alla skolungdomar borde se. Sen åker vi hem och fortsätter vårt Dexter-maraton vi påbörjade igår.

Att vattna eller inte vattna

Här är årets enda tomatplanta. Jag har inte vattnat eller över huvud taget brytt mi alls sen i augusti nån gång. Det är tydligen så man ska göra för finare tomater har den här plantan aldrig haft. Söta och goda var de också.

Sunes knöl

Howdy folks. Idag har Sune varit hos veterinären. Igår badade vi honom så att vi skulle slippa skämmas för vår smutsiga katt, så nu är han vit igen och luktar jättegott! Han gillar att bada. Protesterar lite i början, men sen finner han sig och står still och vänder huvudet mot muggen med vatten som vi häller över honom :-)
Hursomhelst, knölen är antagligen en svullen lymfkörtel eller spottkörtel. Blir den större ska vi oroa oss och åka in så att de får ta prov från den. Blir den mindre så är det bara att vänta. Eftersom han inte är öm så låter man det vara.

Det var sambo som var hos veterinären med honom. Han (sambo) var mest orolig för att Sune skulle bajsa i buren, som har har gjort några gånger när han åkt bil, men allt gick så bra så bra.

Stackars Sune

Usch och fy. Upptäckte en knöl under hakan på Sune. Kände den i förrgår natt. Den är ganska stor men helt oöm, man kan klämma hur mycket som helst på den. Förhoppningsvis bara en fettknöl, men vi ska till veterinären imorgon i alla fall så får de titta på den. Orkar inte mer nu.

Vem vet mest?

Den som vill se nåt kul (?) rekommenderas att slå på SVT2 kl 19.00 imorgon. Frågan är om man ska skämmas eller ta det med ro och en klackspark...

Good night, ladies and gentlemen!

Snygga grejer

Finns här >>

Jag blir så sugen att fixa själv, men har varken tid eller tålamod, tyvärr. Nu är jag med och tävlar hos CL.O.T. så att jag kanske rentav får ett tjusigt armband :-)

Jul i fjällen och lite annat stuff

Jag har haft en jättehärlig helg! I fredags tog jag semester, då gick vi ju på mässan och shoppade en del i Sickla. I lördags åkte vi in till söder och strosade runt lite, åt lunch och så. Sen hade sambo bokat rum MED BASTU på hotellet vid Globen. Det är helt galet bokningsläge p.g.a. mässan och NHL-premiär bl a så vi hade ordentligt med tur. Och sjukt lyxigt med bastu på rummet. Så där relaxade vi en del innan vi piffade för att gå på stan. Middag var bokat på Lebanon Meza Lounge på Norrmalmstorg. Jag fullkomligt älskar libanesisk mat och detta är en av de bästa restaurangerna tycker jag. Dessutom hade de det alldeles fantastiska vinet Chateau Musar från 1996 - ren och skär njutning!
Efter middagen gick vi till Le Rouge i Gamla Stan där vi drinkade lite i deras mysiga bar.

En helt underbar helg med andra ord. Jag kan inte nog begripa vilken tur jag har som har min underbara sambo. Den här helgen kom så extremt lägligt i tid, det har varit en ganska jobbig vecka.

Jag och mina syskon kan helt enkelt inte hålla sams av någon anledning. Jag upplever att jag och mina åsikter inte får någon plats. Eller ens är värda att ta någon notis om. Och nu när jag inte tiger still längre så blir det konflikter. Tyvärr men det verkar oundvikligt. Så min bror har än en gång gjort klart att han inte vill umgås. Och min syster har väl gjort ungefär samma ställningstagande men inte lika definitivt. Jag är inte längre välkommen på ett kalas på söndag, men mina barn får gärna komma. Men när jag berättade lite om bakgrunden till det så sa i alla fall 16 att han absolut inte ville gå. 13 var inte lika bestämd och jag sa att han får bestämma sig i veckan. Jag tycker de är tillräckligt vuxna för att fatta egna beslut baserade på deras egen uppfattning.

Jag har också sagt att jag vill att de fortsätter umgås med sin morbror (min bror alltså) men då får det bli antingen själva eller genom deras pappa.

Ja, livet är sannerligen inte lätt. Det är tur att man har lite att se fram emot nu. Jag hälsade på nya jobbet i torsdags. Det ligger ännu mer centralt (= nära massa butiker hehe) än där jag jobbar nu. Jag kommer att jobba som webbkommunikatör för tre bloggsajter: amelia.se, mama.nu och veckorevyn.com.
Det är en tjänst som inte finns ännu, och det ska bli erhört spännande! Så om du som läser det här ännu inte har någon blogg så får du börja på någon av dessa sajter! Då blir det mig du skickar synpunkter, klagomål, undringar till. Jag kommer att försöka utmana bloggarna, inspirera dem och helt enkelt "se dem". En dröm, tänk att få blogga och läsa bloggar på betald arbetstid :-)

Dessutom har jag precis bokat in en kortresa till Idre över jul. När det är som det är med släkten känns det bäst att åka bort några dagar. Då kanske man slipper några av alla samvetskval och konflikter och förhoppningsvis även en del förväntningar... Jag vill ju att julen ska vara något att se fram emot!

Shoppingen vann

Efter mässan (mycket folk men helt okej ändå) blev det Sickla köpkvarter. Ojoj, många timmar och en del påsar blev det. Men enligt den kvinnliga matematiken så tjänade vi över tusen kronor på massa rabatter och kuponggrejer på framför allt MQ. Life is good. Men ganska fattigt numera.

Imorgon ska jag på överraskningsgrejs. Sambo har sagt åt mig att ha en övernattningsväska packad vid halv tre. Jag vet att vi ska bo på hotell men har ingen aning om var eller hur. Spännande...!!

Idag är jag ledig!

I onsdags bestämde jag mig för att ta en semesterdag idag, passa på att njuta av att sambo också är ledig. Vi ska gå på hem- och villamässan och titta om vi hittar nåt kul. Jag har haft långfrukost framför morgon-tv, och det tycker jag är så superlyxigt! Nu ska jag bara snygga till mig lite, sen åker vi innan det blir alltför mycket folk på mässan.

Jag önskar er alla en härlig helg!

"Mina" zumbatvillingar!

Såg ni Förkväll igår? Det gjorde inte jag, men jag har ju Facebook och där hade Zumbatwinz lagt ut en länk.
Såhär såg det i alla fall ut när "mina" zumbainstruktörer tog publiken med storm. Det är ett privilegium att få träna för dem, och nu förstår jag varför jag blir besviken på instruktörerna på gymmet. Tania och Alicia är ju de som tog zumba till Sverige och blev kontaktade av självaste Beto Perez när det var dags för nya zumba-dvdn.

Se och döm själv:

En olycka kommer sällan ensam

Det är sällsynt passande uttryck när det gäller mitt liv de senaste fem-sex åren. Först en jobbig skilsmässa, sen ett dödssjukt barn, oväntade dödsfall och familjefejder, vattenskador m.m. I söndags var det ju sambo som fick "nackskott". Det är marginellt bättre men dåren jobbar ändå. Igår var det Davids tur. Som om han inte haft nog av sjukhus... En "kompis" blockerade startrampen i bikeparken så David var tvungen att väja hastigt och ramlade och tog emot sig med handleden. Hade lite ont på söndagkvällen men inget mer med det.

På natten vaknade han och hade jätteont så pappa åkte in till Astrid Lindgrens Barnsjukhus med honom. Jag löste av pappan så fort jag kunde på morgonen. Röntgen visade ingenting, bara ligamentskada så vi åkte hem med rådet att röra så mycket som möjligt på handen. Imorse ringde läkaren från barnakuten upp och sa att de nog begått ett misstag. Det kunde vara så att båtbenet var skadat så man vill gipsa om-utifall-att, och röntga om någon vecka igen. Först då kan man tydligen se ordentligt om det verkligen är en fraktur. Så ikväll har pappan och David återigen varit på ALB för att gipsa trots allt.


Aaaaarrrggghh! Blir ju gaaaalen! Jag tycker verkligen att vi kunde få lite lugn och ro omkring oss. Och David skulle verkligen behöva slippa sjukhus mer än de årliga kontrollerna efter sin benmärgstransplantation.

Suck.

Vulkanutbrott?

Man skulle kunna tro att vi haft ett mindre vulkanutbrott hemma, men det var visst bara ett par brunnsborrare som kom och borrade för lite bergvärme...

Att vara tio år och få glasögon

Det är ganska traumatiskt. Så traumatiskt att jag kommer ihåg hur det var än idag, trettio år senare.

Läs mer >>

Ryggskott i nacken (nackskott?)

Den drabbade min sambo imorse. Ni som läser min andra blogg vet att det slutade bra men vägen dit var flera timmar lång. När han skulle ta sig upp ur sängen imorse sa det pang. Och han kom ingenstans på en timme. Sen lyckades han ta sig upp ur sängen och ner för trappan. Sambos galna ex fick hämta barnen även om det satt lååååångt inne. (Hur kan man INTE se en människa i ögonen när den människan (=jag) hjälper HENNES barn att bära alla jävla kassar och väskor hon dyvlar på dem - bara för att HON inte tänker gå och ringa på dörren här hemma?!?)

Sen blev det mjuk bilfärd till Södersjukhuset där vi tillbringade fem timmar. Sambon i nackkrage á la grannen i Beck. Faktiskt lite otäckt, för han domnade bort i nedre delen av ansiktet och bröstkorgen. Och eftersom han ramlat på mc ett antal gånger så blev vi lite skraja både han och jag.





Efter fem timmar och några olika konsultationer hit och dit så blev han friskriven från ryggmärgsskada. Antagligen bara en överjävlig nackspärr men det kan ju också vara diskbråck. Han fick Voltaren intravenöst plus på recept. Dum och plikttrogen som han är så åkte han till Mariehamn och ska jobba ett par dagar.

När jag skjutsat iväg honom till jobbet så åkte jag hem och körde en zumba framför tvn. Blev så besviken på zumban på gymmet igår - hur kan man köra samma låtar med samma moves flera gånger på ett och samma pass?!?!? Nu ikväll körde jag järnet och nu mår jag nästan illa... Och imorrn är det dags igen. Pust. Men sambo sa faktiskt igår att det syns att jag kommit igång :-) Magen är inte lika degig och dessutom är humöret bättre.

Fredagsfika snart

En kort paus innan fredagsfikat. Jag tar i princip aldrig kafferaster på jobbet, därför anser jag mig just nu vara berättigad till att skriva ett inlägg på jobbdatorn. Tänk sen, när jag får betalt både för att blogga och att läsa bloggar - på arbetstid!!!! Wow, kan knappt vänta :-)

Fick ett bra förslag till upplägg av min chef. Jag får kortare uppsägningstid men med fullt betalt hela den tiden (tre månader) mot att jag kommer in och jobbar några kritiska dagar (kommer några i dec-jan) plus när nya Vera börjar (alltså min efterträdare). Det tycker jag var bra! Nästa vecka kommer jag att få ett definitivt datum, jag tror att det blir i mitten av november istället för 24 december. Julafton alltså. Jag sade ju upp mig den 24 september, så det blir ju så.

Och förresten så kan jag börjar fira jul om någon vecka! Då kommer nämligen min förbeställda glögg.

Leggings utan resår

Ååååh vad det har varit jobbigt idag! Klänning och leggings med dålig resår. Vilket betyder att de åker ner och grenen sitter halvvägs ner mot knäna. Det suger och är jobbigt, för man måste hela tiden gå och dra upp dem. De hamnar definitivt i sopen när jag kommer hem.

Memory lane

Tänk vad dofter kan framkalla minnen! På bara ett enda ögonblick kastas jag tillbaka till en annan tid, av bara ett spår av doft som flyger förbi. En kille på jobbet bär Obsession - och genast är jag tillbaka i Amsterdam, hos Rob. Mannen jag var på väg att flytta till när jag träffade han som skulle bli min man och mina barns far. (Personligen tycker jag att den är alldeles för tung för att bära till vardags. Eller över huvud taget för den delen.) Min kudde kan lukta som mitt gosedjur Öronflax jag hade som barn.

Och alldeles nyss lyfte jag upp en t-shirt som låg på strykbrädan. Jag luktade på den för att känna om den behövde tvättas. Och slås av en doft av en förbjuden svunnen tid. Min sambos doft. Precis som han doftade då, för över fem år sedan. När vårt förhållande fortfarande inte var helt öppet för alla. När vi fick smyga. En gång var vi i Malmö och bodde på hotell. När vi skulle åka därifrån smög jag ner en av hans tröjor i min väska. Den låg jag och luktade på varje kväll när jag grät mig till sömns för att han inte var min helt och hållet. Den doften kände jag alldeles precis nyss, och jag blev lika bedrövad nu som då. Fast jag inte behöver. Men nu känns det lite jobbigt att inte ha honom här.

Oj så skoj - snart vinter

Vad härligt det ska bli!

Vemodigt varje år

Jag gillar inte hösten. Blir ofta deppig och tycker det mesta suger. Första hösttecknet är när vi kör båten till vinterförvaring. Det gjorde vi i söndags. För en enda gångs skull var vi ute i god tid innan försäkringen slutar gälla i oktober. Vi fick inget bra avslut med båten i år, sist vi var ute fick ju sambo beskedet att hans pappa dött. Och sedan dess har ingen av oss velat åka ut med båten.

Så igår var det dags. Sambo körde båten från hemmahamnen till Oaxen i södra skärgården där den ligger under vintern. 12 sekundmeter och ashöga vågor. Själv körde jag bilen och hämtade upp honom. Tack och lov. Hösten är ofrånkomligen här, alltså. Usch.

Men nu har jag ju ett nytt jobb att se fram emot, det gör det hela liiiiite lättare :-)

Det här är inte klokt

Jag är nog inte klok i huvet. Jag har gjort något som inte alls passar en trygghetsknarkare som mig. Jag har sagt upp mig. För en projektanställning på sex månader med möjlighet till förlängning. Jag tog inte ens tjänstledigt! Iiiiiiihhhh!!! Är jag dum i huvet? Är jag galen? Är jag knäpp? Eller är jag möjligtvis beslutsam och säker på att jag gjort mitt på det jobb där jag jobbat i elva år?

När jag pratat med chefen i fredags kom jag på vad en spådam sa till mig när jag pratade med 2007. Alltså det var så skumt att prata med henne! Hon slog huvudet på spiken på så många sätt att jag bara MÅSTE tro på henne. Hursomhelst. Hon sa då något om att jag inte skulle sluta med mitt skrivande. Att det kommer att ha betydelse för mig i framtiden. Och i och med mitt nya jobb så blir det också sant. Eftersom jag ännu inte skrivit på anställningsavtalet vill jag inte berätta mer här, men så fort jag vet så berättar jag!

En ny vändning

I eftermiddag ska prata med min chef. Jag ska be om sex månaders tjänstledigt för att prova på annat jobb. Får jag inte det så säger jag upp mig. Jag har jobbat här i elva år nu, men nu är det dags att flytta på sig. Berättar mer sen, nu ska jag iväg och luncha med en gammal jobbarkompis.

Dagen efter dagen efter

Ja då var det klart med valet då. I stort sett, det lär väl inte bli några stora förändringar i alla fall. Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen är skrämmande men inte oväntat. Om jag i ren protest inte hade velat rösta på något av blocken skulle jag väl aldrig komma på tanken att rösta på SD, tio gånger hellre hade jag röstat blankt (trots mitt tidigare inlägg). Men nu är det som det är. Vi har demokrati i vårt land och folket väljer styre. Och då får man göra det bästa av situationen.

Att vara rasist är för mig att särbehandla någon på grund av etniskt ursprung eller religion. Eller om de avviker på något annat sätt, vilket som helst. Åt alla håll. Att till exempel inte vilja sitta vid samma bord. Att inte vilja sminka sig samtidigt som någon annan. Att inte vilja arbeta med vissa.

Och jag kan inte låta bli att tycka att de andra partierna (och enskilda medlemmar) beter sig precis som de rasister de säger sig förakta. Ta Lars Ohly, som i söndags vägrade vara i samma rum som Jimmie Åkesson. Man kan tycka illa vara om Åkessons åsikter, men det är ren och skär rasism att vägra. Och är det inte förbjudet med mobbing i både skolor och på arbetsplatser?

Det är ganska förfärligt att SD fick så många mandat, men det säger en del om missnöjet i landet. Och det är inte ett fyra år gammalt fenomen som Rosanna Dinamarca ville låta påskina, det är ett problem som började för sisådär 30 år sedan, när Sverige fullkomligt skrek efter arbetskraft och gästarbetarna började komma. För att vara "snälla" (eller för att det var enklast så), så placerades de i samma områden. Och där började problemen. De integrerades ju aldrig i det svenska samhället. Och hur ska man kunna bli svensk om man inte vet hur man lever i Sverige?!?

Och glöm inte - det är några få rötägg som får klä skott för den stora massan, som aldrig gör något väsen av sig.

Fler begravningar än bröllop

Det är ett sorgligt faktum, men ändock ett faktum. Jag har varit på fler begravningar än jag varit på bröllop. Beror det på att jag lever i en kärlekslös bekantskapskrets eller på att jag håller på att bli (eller ve och fasa - redan är) gammal? En del begravningar är sådana där den döde gått bort alldeles för tidigt. Så borde det inte få vara! Av alla döda så är det nog min morbror Tommy som betytt mest för mig. Jag tror att vi var tvillingsjälar på något sätt. Han är den i min familj som jag är mest lik. Mer lik honom till sättet än till både mamma och pappa. Även om vi inte umgicks så ofta eller nära så finns han alltid med mig på något sätt.
Dessutom dog han alldeles för tidigt. Han hade precis påbörjat ett nytt kapitel i sitt liv - så rycks han bort från oss bara drygt 50 år gammal.

Sen är det så i min familj att alla dör i anslutning till högtider. Inte nog med att man känner skuld för att man brutit upp familjen så fort det är jul eller midsommar eller nåt, man ska oroa sig för att någon ska dö. Min mormor dog en nyårsafton. Farmor en annandag jul (eller om det var två dagar efter nyår). Morfar en julafton. Morbror en midsommardag. Det är ju förfärligt! Inga sådana dagar med enbart glädje.

Det är mycket tankar om döden nu. Sambos pappa begravdes ju i fredags. Han rycktes också bort alldeles för tidigt. Och många som stått honom väldigt nära prioriterade andra saker på begravningsdagen. Sådana som jag kan tycka är alldeles ovidkommande. Åtminstone återkommande. Det är förjävligt och man blir både ledsen och besviken. Jag hoppas att de ångrar sig djupt att de inte fick tillfället att ta ett sista farväl.

Idag är det val. Jag hoppas och ber att det inte blir Mona som ska styra vårt land. Det kan aldrig bli bra.

Jag är en massmördare

Jag fick faktiskt sova inatt. Inte hela natten, men det berodde mer på vädret än på katten. Och jag tror att det är mitt eget fel att det spöregnar som det gör emellanåt. Jag har nämligen inlett Operation Spindelutrotning. Jag HATAR den här årstiden! Då kommer de där äckliga, marsvinsstora, håriga, dreglande (nja, kanske inte. Men det känns så), äckliga spindlarna. Bara idag har jag hunnit mörda två stycken. De försöker komma undan, men se det har de inget för! Jag är snabb som en blixt när jag fått span på en spindel och då kan de räkna sekunderna innan de får träffa S:t Spindelpär.

Jag hatar spindlar.

Misstänker att jag inte får sova inatt

Och det beror inte på att ska ägna mig åt några avancerade sänglekar, utan att katten varit inne hela dagen idag. Det regnade ju imorse gubevars. Jag kom hem vid halv tio ikväll (zumba och mat efter jobbet, han brukar inte vara ensam så länge) och möts av en skogstokig katt. Han jamar, jagar, välter, hoppar, kurrar, dunsar, springer, hoppar igen. Men gör inga tecken till att vilja gå ut - han vill L.E.K.A. Så nu har vi lekt med pinnen (Sune). Viftat med lasern (jag). Apporterat pinnen (Sune). Lekt med lasern igen (jag). Sprungit upp och ner för trapporna X antal gånger (båda). Vält ner det mesta från de flesta borden (Sune).

Så nu är i alla fall jag trött. Men jag tror inte att Sune är det. Det låter inte så. Det blir en spännande natt, jag har ju inte hjärta att stänga dörren till sovrummet. När vi är ensamma brukar vi ligga sked halva natten, men inatt blir det nog mest plocka ur hela diskmaskinen skulle jag tro.

Helst skulle jag vilja gå och lägga mig nu, men tvättmaskinen är inte klar ännu och däri ligger mina f.d. vita Converse och får sig ett välbehövligt bad och dem vill jag ta ur först. Imorgon är det en viktig dag för mig, det kan vara så att jag måste välja riktning i mitt liv. (Nä, det är inte så drastiskt som det låter, jag vill bara låta lite mystisk...). Hursomhelst så blir det en spännande dag för Vemsomhelst.

God natt!

Godnatt

Nu säger två trötta figurer godnatt. En kurrar i hela kroppen och en kurrar i magen. Gissa vem som är vem...

Storm i Haninge

Den här synen mötte mig när jag kom hem från jobbet idag. Det gamla ihåliga äppelträdet orkade inte stå emot längre.





(Huset på översta bilden bor vi i, det på undre bilden är vårt garage.)

Skicka folk till månen...

Ja, skicka folk till månen går bra. Men att Telenor ska kunna fixa täckning när man åker pendeltåg mellan Centralen och VH, se DET går inte!

Två gånger om dagen blir jag riktigt sur. Ibland till och med surare än vanligt. För nån vecka sen försökte jag och sambo upprätta nån form av
kontakt inte mindre än 23(!!) gånger under en tågresa på 30 minuter. Det är ju tur att man inte har nåt viktigt att säga varann...

Omotiverad

Jag är sjukt omotiverad på jobbet just nu. Det ser ni bl a på tidpunkten när jag skriver detta inlägg. Borde inte alls sitta och blogga nu - på arbetstid. Men jag dricker kaffe samtidigt och då räknas det som fikapaus. Och då är det helt i sin ordning eftersom jag aldrig går och fikar på arbetstid i princip.

Dessutom är jag trött och lite frusen. Och hade massa bra bloggidéer imorse. Som försvann i uppgivenheten över att det än en gång var problem i tågtrafiken. Pendeltågen gick bara varje halvtimme och det betyder att de gick  var asfulla. Och trots att halva tåget redan vid ändstationen har massa stående passagerare, sitter de där jävla ouppfostrade tonårspuckona med både fötter och ryggsäckar på tomma säten. Motvallskärring som jag är kan jag ju inte låta bli att ställa mig i gången och titta lite menande på det sätet (självklart längst in) som är upptaget av en ryggsäck. Under suck och stön tar killen bort ryggsäcken och stoppar den under sitt säte.
(Och nu skulle ni egentligen få se ett foto på vad mina ungar kallar "careface", som man tydligen visar upp när man är totalt ointresserad av något - t ex att snorungar tycker det är jobbigt när medelålders tanter vill sitta. Jfr "intresseklubben antecknar" och låtsasskrivning i handflatan, typ 80-tal.)

Snyggast i Sverige

Måste ju helt klart vara Mia Skäringer! Dessutom extremt begåvad, ödmjuk, rolig och med ett djup som förvånar. Mia får bli kulturminister när jag blir statsminister (= aldrig, men jag hoppas mer på Mia än på mig).

Mias blogg >>

Here comes the rain again

Idag som började så vackert! Nu är himlen alldeles mörk och blöt. De första dropparna har börjat falla och de verkar bli tyngre och större för var minut. Om en vecka är det begravning och nu börjar bitarna falla på plats. Blommor och psalmer. Gäster och minnesstund. Avsked. Fy fan. Det är det värsta som finns, själva avskedet är ofta värre än det faktum att man inte kommer att ses. Man vill att det ska bli in i minsta detalj perfekt. Det känns väldigt bra att vårt sista minne av T var glatt och soligt. Och att vi träffade honom oftare än vanligt sista veckorna. Jag kan inte förstå hur det skulle kännas att inte ha sin pappa kvar i livet.

Ja. Jag behöver en förändring!

Förändring är inte farligt

Å, jag var på ett så roligt och inspirerande event igår. Jag vill säga så mycket men hinner ju inte! Den här evinnerliga kontorslandskapsflytten håller på vareviga dag. Har ju haft det väldigt trångbott ett tag och senaste veckorna har de hållt på att riiva tillfälliga väggar, byta våra skrivbord etc, etc, så det har varit ett evigt väntande utan möjlighet att sitta vid sitt eget skrivbord. Blir gaaaaalen! Nu kommer de snart och snor hela mitt bord så att jag får flytta till min permanenta plats (uäääääk). Då får jag Agneta bakom ryggen istället för en vägg. Inte kul. Tänker på Wild Bill Hickock som blev skjuten i ryggen just för att han satt med ryggen emot. Nu var ju han i och för sig vilda västern-skurk och spelade poker, men ändå...

Återkommer när jag fått min ordinarie plats.

Kvällens äventyr

Nu sitter jag på Skandia med Ylwa och Marie och ska njuta av intressanta samtal och bli inrpirerad. Louise Boije af Gennäs senaste bok ligger redan i påsen :-)
Återkommer med rapport.

Det här med kommentarer

Det finns de som bloggar för att skriva av sig. Det finns de som bloggar för att få bekräftelse. Det finns de som bloggar för att det är deras levebröd. Det finns de som bloggar för att de vill få en dialog. Men som inte gillar kommentarer som inte riktigt passar in. Och nu har jag visst skitit i det blå skåpet och fått nästan ett helt inlägg som är tillägnat min elaka kommentar. Så Maria, här kommer mitt genmäle (jag är nämligen ganska säker på att du läser här). Och det ÄR inte elakt menat.

Snälla Maria. Nej, jag vet inte hur det är att ha den fysiska smärta du har. Men jag vet hur det är att leva med psykisk smärta. Blir ditt liv verkligen bättre om du hoppar din utbildning så tycker jag att du ska göra det. Men uppenbarligen mår du åtminstone bitvis tillräckligt bra för att skriva långa inlägg på bloggen. Utnyttja det! Hoppa på en distansutbildning istället för en schemalagd halvtid då. Då träffas "klassen" ett par gånger per termin, resten är studier hemma. Då kan du finnas där för barnen (eftersom du skriver att A är lika frånvarande och oförstående som vanligt), men du skaffar dig samtidigt en utbildning. Så att du i framtiden kan satsa lite på dig själv. Det är banne mig din tur nu!

Ett nytt lågprisflygbolag

Med de här har jag bokat resa - kolla deras säkerhetsinfo!



(Nej det har jag inte alls gjort, fattar du väl..?)

Nån som vill köpa en skiiiitsnygg jacka??

Här är jackan jag ska sälja. Storlek 1, motsvarar ungefär 36-38. Liiite för liten för mig :-( Har satt in en annons på Blocket nu ikväll. 1800 spänn kan jag väl få för en jacka jag använt tre gånger?
Den är verkligen jättejättefin och det är med sorg jag har insett att jag inte kommer att bli tunnare över ryggen/bysten. Men men, nu har jag ju en annan fin jacka (sista bilden).












Å så min nya jacka då:

Små fickfynd

Jag har ju köpt två Odd Mollyjackor på två dagar. Samma jacka. Köpte den första igår. Den andra idag, för jag hittade samma men 250 spänn billigare. Och det är ju ett par uteluncher tänkte jag och slog till. Imorrn går jag och lämnar tillbaka jacka nr 1. Hänger ni med?

Hursomhelst. Förra året köpte jag en annan OM-jacka. Den var tyvärr liiiiite för liten och jag använde den bara tre ggr. Nu har jag satt in en annons på Blocket och rensade fickorna. Det är alltid lika kul. 4 batterier. Ett kundvagnsmynt. Ett Lancôme Juicy Tube (surprise, de ligger ju precis ööööverallt!) och en inköpslista där jag skulle handla tårta, praliner, glass, kött, schalottenlök, timjan, vitt vin och grädde. Jag undrar just vad jag skulle laga för gott av det?!

Date med min sambo

Just nu sitter jag på fantastiska flygtåget Arlanda Express på väg ut till flygplatsen för en date med sambo. Han jobbar på Åland för tillfället men har ett par timmars middagsstopp här. Man tar ju varje chans till hångel :-)

Mina gamla ungdomssynder

Eller kanske snarare barndomssynder, kan ni läsa om här >>

Och Mando Diao fick inte en enda :-(

Himla konstigt, tycker jag. Mando Diao var väl verkligen ett av årets stora band..? Nåväl, Robyn fick en Rockbjörn och Winnerbäck också. Så jag får väl vara nöjd ändå. Hela listan (snodd på dn.se):

ÅRETS ROCKBJÖRNAR

Årets kvinnliga liveartist
Robyn
(Rockbjörnenhistorik: Vinnare av totalt 4 Rockbjörnar, inklusive årets utmärkelse)

Årets manliga liveartist
Lars Winnerbäck
(Rockbjörnenhistorik: Vinnare av totalt 6 Rockbjörnar, inklusive årets utmärkelse)

Årets livegrupp
Kent
(Rockbjörnenhistorik: Vinnare av totalt 11 Rockbjörnar, inklusive årets utmärkelse)

Årets konsert
Tokio Hotel
(Rockbjörnenhistorik: Vinnare av totalt 3 Rockbjörnar, inklusive årets utmärkelser)

Årets festival
Peace & Love

Årets svenska låt
Från och med du
Oskar Linnros

Årets utländska låt
World Behind My Wall
Tokio Hotel
(Rockbjörnenhistorik: Vinnare av totalt 3 Rockbjörnar, inklusive årets utmärkelser)

Årets genombrott
Oskar Linnros

12 november (såklart!)

Då ska jag banne mig gå på bio! Sen ska jag höja en skål för honom, där han är i sin himmel. På dödsdagen gubevars!

Ständigt detta SL....

Vilken jävla morgon. Jag kom iväg liiiite för sent för att jag ska känna mig bekväm. Sen krånglar bomjäveln vi har nere vi vägen, och som vi stänger när vi åker hemifrån. Burnar iväg och sladdar in på infartsparkeringen och en gubbe i illgul väst som håller på med nåt viftar och vill att jag ska stanna och lyssna på honom. Han påpekar att det minsann är slut på infartsparkeringen här nu, och det kunde jag se om jag läste på skylten. Det är nämligen så att det ska öppna ett Systembolag i vårt lilla losercentrum. Så att de som idag sitter på kvarterskrogen och hinkar öl mitt på blanka dagen ska kunna komma ännu billigare undan genom att köpa en Marinella på bolaget och sätta sig på parkbänken.

Hursomhelst. Då behöver konsumenterna nånstans att ställa bilen. Och det blir på vår infartsparkering. De platser som blir kvar är det slagsmål om redan idag.

Jaha. Missar ju mitt tåg eftersom gubbfan absolut ville berätta att jag stod på FEEEEEL plats. Det struntade jag helt i. Sen  när tåget börjar närma sig Farsta Strand så får vi veta att det är en nedriven kontaktledning vid Årstaberg. Och att vi som kunde gärna fick gå av och ta t-banan. Så alla 2000 personer som befann sig på tåget slängde sig av och påbörjade pilgrimsvandringen till t-banan. Med en sak gemensamt. ALLA ville komma först. Och ALLA ville  ha sittplats på tåget. Hahahaaaaa vad folk inte är väluppfostrade...

En overklig situation

Jag övningskörde med äldste sonen i söndags. Eller... jag övningskörde ju inte, jag övningssatt mest i passagerarsätet och hoppades att allt skulle gå bra, medan sonen övningskörde. Han var jätteduktigt och körde i vanlig trafik hela vägen från Hässelby till Jungfrudansen i Solna.

Det var en overklig situation, att sitta där med lilla plutten Jimmy. Som nu är bra mycket längre än mamma och drar 43 i skor. Egentligen borde man kanske känna sig gammal när barnen börjar bli så stora men det är faktiskt tvärtom, jag känner mig ganska ung och fortfarande "med i matchen", just med tanke på att barnen är så stora. Hoppas jag alltid kommer att känna det så.

Känner mig lite sliten

Tänkte bli lite wild and crazy när det gäller bloggen också kanske. Just idag känner jag mig lite raspig och sliten, så jag anpassar väl bloggen efter det. Alla snygga bilder och teman är ju redan snodda av någon annan...

Påtvingad sovmorgon

Eller tvingad och tvingad... Jag var inte så svårövertalad. Imorgon bitti kommer de och ska byta fönster precis där jag har mitt skrivbord. Så då kan vi inte jobba för det både låter fan och dammar. Stackars mig, va..? Som måste stanna hemma på förmiddagen. Men med tanke på allt som finns att göra så lär man inte få sova så mycket längre än vanligt i alla fall, det blir hemmajobba.

Vem vill inte ha spänning i livet?

Då har jag ett tips som jag håller på att utvärdera. Istället för att lyssna på P4 Radio Stockholm på morgnarna så går jag lite wild and crazy och lyssnar på andra P4-kanaler. Igår och idag lyssnade jag till exempel på Radio Gotland. Jättekul att få veta att vi stockholmare skiter så mycket att slamsugarna får dagarna att gå.
Men den största skillnaden är att de tydligen inte behöver ha trafikrapporter där. Skönt.

Iiiiiihhhh!!!!

Nu händer det grejer! Bra grejer och det kan ju behövas. Jag kan inte säga så mycket ännu för jag vet inget. Men kommer självklart inte att kunna hålla det för mig själv när jag vet.

Öööööhhhh.... hur intelligent låter det här då?

Mygg och metanol

Sambos pappa T var som en del av er vet, aktiv inom speedway. Han har till exempel tagit par-VM-guld tillsammans med Ove Fundin. Många i den världen sörjer honom, särskilt i Hallstavik. Igår åkte vi därför dit. Speedwaylaget Rospiggarna har sin hemmabana där och igår var det match. I Hallsta är T om inte Gud, så åtminstone legend. Alla vet vem han är, han var med och hjälpte dem till stora framgångar när det begav sig. Igår höll man ett tal och en tyst minut tillsammans med publiken. Canal+Sport har gjort ett minnesprogram om T, som jag tror sändes igår också.

För er som aldrig varit på speedway ser det antagligen astrist ut. Fyra gubbar som åker fyra varv på en oval bana. Det är egentligen en helt hopplös sport. Du kan inte styra och du kan inte bromsa. Du måste liksom sladda och vrida styret åt fel håll för att svänga. Live är det bra mycket roligare. Det bästa av allt är lukten. Man kör på metanol (ja, det är miljövänligt) och det luktar så jädra gott!
Igår var första matchen på hela säsongen som vi varit på, vi brukar annars försöka åka iväg på nån GP-tävling i Europa varje sommar. Men det känns som om det är på utdöende. Medelåldern på publiken är väl typ 60. Gubbar med skägg och lagkeps.

Sambo har också kört speedway ett antal år. Han slutade efter ännu en olycka 1999 som han otroligt nog kom ur med livet i behåll. Han träffade många från sin aktiva tid igår. Lite Memory Lane. Men det blev kväller, myggen anföll som satan, det var kallt och man sladdade banan vartannat heat. Det drog ut på tiden så vid halv tio åkte vi hem.

På vägen upp till Hallsta följdes vi av en regnbågen, stark och klar. På vägen hem följdes vi av fullmånen. Det kändes nästan som om T satt där i himlen och gav oss tecken att vi gjorde rätt som åkte dit.

Once you go...

Nu är det slut på semestern. Eller vad det nu ska kallas. Sista veckan blev ju allt annat än semester, det är en sak som är säker. På det sättet är det lite skönt att komma tillbaka till jobbet. Men det är väl också det enda just nu.

Vi hade sambos barn i helgen. Det var nog ganska bra för honom att få tänka på annat. I fredags blev vi dessutom hembjudna till en god vän till sambo när vännen fick höra vad som hänt. Skönt att få bli bjuden på mat och få skingra tankarna lite. Och så har vi (= sambo) tröstshoppat lite också. En iMac har ersatt vår bärbara i köket och så rejäla Bosehögtalare till det. Jag tror att jag njuter mer än sambo.
Once you go Mac, you'll never go back...

Måste bara få det ur mig

Det här inlägget har jag kopierat rakt av från min ameliablogg.

Jag har inte en aning om ifall jag kommer att publicera det här inlägget. Det är en svår balansgång att få skriva ur sig sitt mående och att inte lämna ut en människa i sorg. Och en död människa. När den bästa trösten är att skriva.

Vi hade en fantastisk lördag i skärgården med fina vänner. Havet var som silke och solen värmde våra själar. Söndagen var grå med hotande regn. Det blåste och havet var ilsket. Våra vänner åkte hem och vi sökte hamn där vi fick skydd från vinden.

Ett telefonsamtal river sönder livet. Min sambo bleknar och säger ingenting när han lagt på. Till slut får jag ur honom att hans far är död. Fort, fort kastar vi loss och tar oss på något sätt hem genom det ilskna fräsande havet. Vi vet inget mer än att han är död.

Det är faderns goda vän som ringt. Fadern råkade ut för en fallolycka i dennes hem och avled direkt. Han är förd till sjukhuset i det län där olyckan hände. Ingen från sjukhus eller polis underrättar min sambo, eller ens säkerställer att han blivit underrättad. Faderns "flickvän" uppger sig själv som närmast (och enda??) anhörig. Hon följer med till sjukhuset och får så småningom hans tillhörigheter med sig hem.

På måndagen söker vi svar på vad som hänt och varför ingen ringt. Alla skyller på varandra. Nu är tydligen kroppen förd till Stockholm och rättsmedicinska eftersom döden inträffade utanför sjukhus och på det sätt som skett. Fortfarande ingen från vare sig polis eller sjukhus som hör av sig. Min sambo ringer överallt för att få svar och det enda han får höra är beklaganden. Polisen som har hand om ärendet ringer inte ens tillbaka trots flera meddelanden om att det är ytterst viktigt och akut att vi får tag på henne.

Vare sig polis eller sjukhus har brytt sig om att ta reda på om den avlidne hade barn. Man har inte heller noterat vilka tillhörigheter han hade. Man bara tror blint på en kvinna som följde med och som lika gärna kunnat vara vem som helst. Det är förjävligt! Får man göra så???

Inte nog med att olyckan var fruktansvärd i sig och att min sambo är faderlös, han ska behöva ringa runt till alla jävla instanser och försöka få reda på vad som hänt, vad som inte hänt och varför inte en jävel bemödat sig med att informera de anhöriga. Sambo har dessutom en halvsyster som varken han eller fadern haft någon kontakt med. Henne ringde sambo i början av veckan, hon hade inte heller hört ett skit.

Jag blir så ledsen, förbannad och besviken på svensk polis och sjukhuset. Kanske framförallt sjukhuset, för i deras "handbok" står att läkaren som konstaterar dödsfallet ska informera anhöriga eller utse en lämplig person att göra det, och slutligen att det är hans förbannade skyldighet att säkerställa att så sker.

Och tillhörigheterna fick vi jaga rätt på och inte förrän vi hotade med polis fick vi tillbaka dem. Eller en del av dem, vi vet ju inte eftersom sjukhushelvetet inte upprättade en lista (de ska lägga tillhörigheterna i en värdepåse, notera vad som finns däri, två personer ska signera listan som ska sparas i ett år). Vi vet att åtminstone en guldkedja med en berlock, som betyder oerhört mycket för min sambo, saknas.

Kan någon förklara hur i helvete man ska kunna sörja sin far om man dels inte får veta att han är död, dels måste kriga mot allt från polis till Telia?

Och varför i helvete kan vi aldrig få leva ett vanligt liv?!?

Länkar istället för att skriva

http://blogg.amelia.se/barahoppfull

Orkar inte, hinner inte...

Orkar inte skriva ett helt nytt inlägg här, så jag länkar helt enkelt till min andra blogg. Jag känner mig lite schizo ibland som ni förstår men kan inte lägga ner någon av bloggarna. Gillar ju folken på båda ställena!

Vemod och glädje

Idag ska jag lämna barnen (ja de är sexton och tretton, men ändå BARNEN) hos sin pappa. Det är vemod. Idag börjar en två veckor lång semester med sambo. Det är glädje.

Vi har inga som helst planer. Blir det fint väder åker vi ut på sjön, annars kanske vi tar en sistaminuten nånstans. Eller så hoppar vi in i bilen och leker resandefolk. Who knows?

Nu jäklar ska här njutas!

Av sista heldagen med kidsen. Av solen. Av att sambo kommer hem från Åland och att vi har två hela veckors semester att se fram emot. Av god mat. Av gott vin. Av att vi ska fira sambos födelsedag lite sent. Av... av.... av... av livet!

Sol idag!

Å vad härligt att solen skiner idag, började nästan misströsta. I och för sig hade jag en liten downdag igår och det hade nog inte hjälpt om solen skinit (heter det så??) då heller...

Idag blir det Gröna Lund med grabbarna. Jag har lovat att åka Fritt fall. Dumt av mig. Sist jag åkte Fritt fall var den alldeles ny och jag utvecklade svår svindel efter det... Läs mer om det här >>
Bortsett från FF så ska det bli kul i alla fall. Men fan vad dyrt det är, inträde och åkband för oss tre går på 1200 spänn. Haha, det var den semesterbudgeten det... En gammal tjejkompis som jag inte träffat på sådär 10 år skulle dit med sina tjejer som är i samma ålder som mina killar. Vi umgicks när barna var spädisar. Och - som vanligt - träffades vi genom (älskade) Facebook. Så nu har vi bytt nummer och ska försöka sammanstråla.

Killarna vill helst vara på Grönan hela kvällen, men när de fick veta att Martin Stenmarck skulle uppträda kl 20 så ångrade de sig. Synd...

Har precis varit uppe och försökt väcka dem en första gång. Det brukar ta nån timme att få upp dem, helst skulle de slagga till två eller nåt.

Sambo-särbo-pilotfru

Sedan sambo började jobba som pilot så får jag ibland frågan om hur jag står ut. Det är inte helt lätt, ska jag säga. Jag är skitglad och stolt att han överhuvud taget lyckats få ett jobb. Men jag tycker inte det är jättekul det här med flygvärdinnor och cockpitragg och allt vad man har hört. Till exempel att den enskilt största sjukdomstypen hos flygande är veneriska sjukdomar. Klamydia & c:o. Haha, oj så skoj.

Att sambon först fick bas i Östersund och var där söndag till fredag i stort sett hela tiden var förjävligt. Först bodde han i nåt annex på flygplatsen som knappt var människovärdig. Så han hyrde en liten lya i andra hand och det är väl ok. Trist såklart men då kunde han ändå fixa mat hemma, kolla tv, snacka bort några timmar med mig varje kväll.

Så glädjen när han fick Stockholmsbas var STOOOOR!! Då skulle han utgå från Bromma eller Arlanda och kunna sova hemma om inte varje natt, så i alla fall de flesta. De får sitt månadsschema ungefär två veckor innan det börjar gälla, och när julischemat kom hoppade jag nästan högt av glädje - bara enstaka nätter borta :-)

Sen kom augustischemat. Haha. Lika kul som en böld i arslet på en cykelsemester. Han åkte iväg i söndags eftermiddag. Till Mariehamn. Åland. Inte ens Sverige. Han kommer hem på fredag. Där bor han på hotell med de andra från flygbolaget. Hans andra familj. Just idag känns det extra tungt eftersom han fyller år. Sin födelsedag ska han alltså fira med en kapten och en flygvärdinna i värsta semesteridyllen. Men jag då??
Sen har vi TACK OCH LOV semester i två veckor, sen åker han till Mariehamn igen på en vecka ungefär. Jag ser med spänning fram emot septemberschemat...

För att återkomma till frågan om hur jag står ut så gör jag det med nöd och näppe. Jag kan verkligen nästan bryta ihop av det här med hans "parallell-liv", som det faktiskt är. Jag har inte en jävla aning om hur det fungerar "därute", jag vet inte vilka han jobbar med. Just nu är det så att 5/7 av sitt liv lever han ett för mig totalt främmande liv. Det är inte det att jag inte litar på honom, för det gör jag verkligen. Jag hatar bara tanken på att det är en väldigt stor del i hans liv där jag inte har tillstymmelsen av utrymme.

Som ni hör är det väldigt glamoröst att vara pilothustru.

Vem är det som...

... är 1,60 hög, väger 100 kg, är flintis och närsynt (allt detta enligt egen utsago)? Och dessutom ser man inte öronen om man ser honom framifrån.
Vidare är han bara helt fantastisk, varm, underbar, musikalisk och - ja i stort sett den idealiske mannen. Bortsett från det faktum att jag är kär i och bor med Anders, och även bortsett från den nyss beskrivne mannens yttre attribut och att han faktiskt är gift, så skulle jag nästan kunna bli kär i Kalle Moraeus.

Zumba på "mitt" gym??

Jag är en väldigt sporadisk besökare på gymmet. Jag älskar att träna och hålla kroppen igång men det har inte funnits några roliga pass på tider som passar mig så jag har varit mer av än på i vår. Däremot har jag totalt fastnat för zumba. Åh, det är så kuuuul!!!

Så jag mailade mitt gym igår och bad dem kontakta det tvillingpar som leder min zumbakurs i höst. Och redan idag får jag svar att de mailat tjejerna och att det definitivt kommer att bli ett gästspel och kanske till och med fasta zumbaklasser. Yippikayay, det vore ju toppen! Och vad kul att de faktiskt lyssnar på sina medlemmar.

Tack för det Fokus Friskvård i Västerhaninge :-)

Musjakt

Jag fick en fråga av Sahra om Sune fångat någon mus än. Det har han! Det var väl ett par veckor sedan, han satt och jamade som besatt på gräsen utanför altanen. Jag gick dit och se på tusan - en näbbmus hade han dödat. Den var jättestor, säkert 4-5 cm haha! Modig katt vi har. Jag är dock oerhört tacksam för två saker: 1. Musen var död. 2. Han tog inte in den.

Jag har hört att det finns katter (inga namn, Gurra & Zelda....) som gör det. Aaaarrrggghhh för den dagen!

Semester i regnet

Ja, regnar gör det sannerligen. Och inte är det sol eller 30 grader varmt heller. Men vet ni - det gööööör inget! För jag kan sova till halv tio på morgonen, dricka kaffe i soffan eller till och med sängen om jag vill. Och idag kom sexton hit, så nu är det bara jag, David och Jimmy och vi kommer att ha det jättemysigt! Jag är så stolt och glad över mina fina killar!

Att sambo fått straffkommendering i Mariehamn funkar väl den här veckan, när jag ändå har killarna. Sen har vi ju två veckors semester ihop. Sen börjar jävelskapet. Man kan ju tycka att om man har sin bas i Stockholm så ska man väl kunna få sova hemma ett par nätter i veckan, inte bara på helgen. HahahaHAAAAA!! Dream on. Man kan ju återigen undra när vi ska få en vanlig jävla vardag???

Min katt

Idag blev jag överlycklig när jag gick till brevlådan (inte varit där sedan i torsdags, det är ju flera hundra meter dit...). Där låg ett brev från Sunes uppfödare Katarina Wiipa. En cd med bilder från Sunes första tid i livet. Och jag kan bara inte låta bli att dela med mig!

Alla foton är tagna av Katarina Wiipa. Rasen heter Turkisk Van och är en katt jag verkligen kan rekommendera. Varje dag jag får ha med Sune i mitt liv är ett privilegium. 

Hur kan man inte älska en sån här?

Lite ostadig på benen, men viljan finns!

Nyfiken på allt, redan från start.

Första vällingen. Hur ska man veta hur man ska äta ur skål om man aldrig testat förut?

Sune showar som vanligt. 

Här tror jag nästan att han sjunger. 

Det vackraste jag vet!

Och här har vi hela Regnkullen. Min Sune sitter längst ner till vänster, lätt att känna igen med sin enda fläck på huvudet, alla hans syskon har två fläckar. 

Just nu ligger Sune i mitt knä med huvudet på handen, helt oberörd av att jag skriver som en galning. 

Puss mitt hjärta!