4-årskontrollen

Igår var det dags då. Upp i ottan och sätta sig i bilen och köra den gamla invanda vägen till Huddinge Sjukhus. Att tänka på att vi åkt denna väg minst två gånger i veckan under så lång tid känns så avlägset nu. Nu blir det två gånger om året. Tack kära gudinna för det. Huddinge sjukhus är helt otroligt deprimerande. Samtidigt känner jag mig på något sätt trygg där. Det var där jag upplevde värsta tiden i mitt liv samtidigt som det var räddningen. Hatkärlek.

Väl på sjukhuset tar vi hissen upp till sjuan. Var det verkligen ett halvår sedan vi var här? Vi möts av syster Anna och undersköterska Mia, precis som vanligt. Det blir kramkalas, precis som vanligt. Här har vi gått ända sedan 2005 så det blir ju att man lära känna varann. Det är sista gången vi ser syster Anna, hon ska börja som skolsköterska i Danderyd. Kontrollerna visar att David är 160,4 cm lång och väger 47 kg. Och att blodtryck och saturation är helt okej.

Vi har emlat Davids armveck redan hemma. Trots alla provtagningar han gått igenom så har han inte riktigt förlikat sig med tanken att bli stucken utan bedövning. Efter läkarbesök där vi kommer fram till att Davids frekventa huvudvärk kan bero på barnmigrän så kommer Anna och tar sina 8 rör blod. Vi får inga provsvar idag, de kommer läkaren att ringa om.
Eftersom det inte är så många undersökningar idag hinner vi till och med fika innan det är dags att leta sig fram till neurofysiologen där de tar ett EKG på David. Samma sak där, inga svar.
Vi äter lunch på Sandys innan det är tandläkarbesök. Här mäter man hans salivproduktion eftersom spottkörtlarna kan ta stryk av strålningen. Eller om det var cellgifterna? Det ser bara bra ut och sedan gör de en vanlig undersökning.
Ögonundersökningen som kommer sen är den jobbigaste. Först konstateras att han ser som en hök. Sen droppar man i droppar som vidgar pupillerna för att man ska kunna se synnerven och ögonbottnarna och mäta trycket. Då får han sitta vid en apparat som stötvis blåser luft mot ögonen. På nåt sätt ser man där om trycket är okej. Dropparna gör att David är extremt ljuskänslig i några timmar och det är solglasögon på.

Sen är det faktiskt klart! Vi får lämna sjukhuset efter drygt fem timmar och nu kan vi vänta i ett halvår innan det är dags för nästa kontroll. Jag fylls än en gång av tacksamhet över svensk barnsjukvård. Som verkligen fungerar när man behöver det som bäst. Jag älskar att betala skatt!