MINA singlar!

Jag och syrran har haft en "episod" igen. Vi är som två 7-åringar som inte får sin vilja fram. Men hon är väldigt speciell, det måste jag säga. Jag tror att jag är bortbyting för jag är verkligen inte lik någon i min familj.

Det vi "episodade" om den här gången var mina singlar. Mina. Som hon gärna såg som sina. Och singlarna är inte några heta hunkar från min ungdom, utan helt vanliga vinylvax. Som jag samlat sedan jag var typ 8 år. Först fick jag singlar av pappa, sedan när jag började få fickpengar åkte jag in till Miss Unique på Drottninggatan där de sålde singlar i källaren för 5 kr styck.

Man lade alltså på en singel i taget på grammofonen och lyssnade. Sedan spelade jag in låtarna på kassettband, som jag lyssnade på i min första freestyle som jag köpte när jag gick i femman. Eller så lyssnade jag på Discorama och spelade in låtarna. Hur hade man tid med det???

Tänk nu för tiden, man blir ju nästan mörkrädd. Ungarnas första mp3-spelare rymde 1 GB och det var ju oceaner av musik som fick plats. Nu har de 80 GB, och har laddat ner alla säsonger av South Park och Scrubs. Vad lätt det är för dagens unga!

Nåväl, min kasse med singlar har tillsammans med min jukebox stått i pappas garage sedan jag flyttade hemifrån i samband med min skilsmässa. För ett par helger sedan så baxade sambon och en annan stor stark karl hem den från garaget (de fick nog lite extra kraft av alla svordomar - den är tuuuuung).

Kassen med singlar blev dock kvar i garaget, och pappa trodde att det var hans skivor (han hade en hel del innan han sålde av dem). Så när vi var hos pappa och hans nya brutta så delade vi upp MINA singlar. Jag försökte övertyga kära syster om att det faktiskt var MIN kasse men det ville hon inte lyssna på. Att jag kunde sjunga varenda låt, redogöra för när jag köpte den plus att det stod mitt namn på flera skivor gick inte in.
Att vi mitt i kassen hittade ett gäng gamla oskickade julkort på min son Jimmy, då 1½ år, var tydligen inte heller tillräckligt med bevis.

Men skitsamma. Det får inte plats med mer än 50 skivor i jukeboxen i alla fall så jag tänkte "låt gå". Jag hade ju i alla fall hittat singeln med Life On Mars och The Man Who Sold The World med Bowie, så jag var nöjd!!! Och det skrev jag på facebook också, varpå någon blev lite paranoid och tog åt sig.
Efter lite mailutbyte kommer så ett paket till jobbet med de singlar hon tagit med sig från pappa. Och jag vet inte vad jag ska säga.

Tack, eller nåt?