Det finns inga kärnfamiljer

Nu är Jimmy och David hos sin pappa, och J och F är hos sin mamma. Tyst i huset med andra ord. Och lugnt.

Igår var en historisk dag. Inte bara för att A:s morfar hade stort 90-årskalas, utan för att jag för första gången i historien vistades inom en radie av kanske 5 meter från A:s ex - tillika mamma till J och F - i mer än en halv sekund. Om ni visste vilket hat hon när mot mig, hur hennes livsbränsle är hatet och bitterheten, hur hon vårdar och vattnar sin besvikelse över att livet inte blev hur HON planerade... Inte ens då skulle ni förstå vilket stort steg det var för henne att inte slå mig, att inte skrika och springa därifrån, att inte kalla mig för fitta eller hora inför alla gäster.

Hon hade inte alls tänkt att dyka upp men A gjorde väldigt klart för henne att J och F skulle komma på kalaset, vem vet hur många fler kalas det blir? Så hon kunde helt enkelt inte låta bli. När de kom hälsade jag på barnen och berömde dem för att de var så fina. Exet vände bort huvudet och låtsades som om jag inte fanns. Efter en kvart gick jag helt enkelt fram till henne, rörde vid hennes överarm och sa: "Jag tänkte att vi skulle hälsa på varann. Veronica heter jag."
Samtidigt sträckte jag fram min hand, som i försoning. Fast jag nästan hatar henne för vad hon gör mot barnen. Hon struntar i min utsträckta hand, vänder sig om utan att se mig i ögonen och mumlar sitt namn innan hon går därifrån.

Och jag ser detta som en seger! Hon svarade ju för jösse namn. Hon hade lika gärna kunnat klösa ögonen ur mig, så instabil är hon. På riktigt, det är inget jag säger i affekt. Hon mår skit för hon vet inte att man kan leva utan att hata.

I fem år har jag och A varit ett par. I nästan lika många år har jag funnits i hennes barns liv. En del av deras vardag. De bor ju herregud i samma hus som mig nästan halva sin tid. Men exet har bestämt sig för att JAG har förstört hennes liv, med benägen hjälp av A. Hon har levt hela sitt liv i väntan på en pappa till sina barn. En KÄRNFAMILJ. Mamma-pappa-barn. Flicka och pojke till råga på allt. När barnen fanns var inget annat viktigt. Pappan fanns ju bara för att de ska ha en pappa, skitsamma om han jobbar jämt. Sen kommer jag och förstör. Stjäl pappan.

Så hon sitter i sin lilla instängda tvåa med alla persienner nerdragna när solen lyser. Och vårdar sin bitterhet. Gnäller på allt hon kan när det gäller A:s pappaskap. Hennes mamma kommer med jämna mellanrum och spär på hatet.

Jag kan berätta mycket, mycket om detta men får ta det i portioner.