Memory lane

Tänk vad dofter kan framkalla minnen! På bara ett enda ögonblick kastas jag tillbaka till en annan tid, av bara ett spår av doft som flyger förbi. En kille på jobbet bär Obsession - och genast är jag tillbaka i Amsterdam, hos Rob. Mannen jag var på väg att flytta till när jag träffade han som skulle bli min man och mina barns far. (Personligen tycker jag att den är alldeles för tung för att bära till vardags. Eller över huvud taget för den delen.) Min kudde kan lukta som mitt gosedjur Öronflax jag hade som barn.

Och alldeles nyss lyfte jag upp en t-shirt som låg på strykbrädan. Jag luktade på den för att känna om den behövde tvättas. Och slås av en doft av en förbjuden svunnen tid. Min sambos doft. Precis som han doftade då, för över fem år sedan. När vårt förhållande fortfarande inte var helt öppet för alla. När vi fick smyga. En gång var vi i Malmö och bodde på hotell. När vi skulle åka därifrån smög jag ner en av hans tröjor i min väska. Den låg jag och luktade på varje kväll när jag grät mig till sömns för att han inte var min helt och hållet. Den doften kände jag alldeles precis nyss, och jag blev lika bedrövad nu som då. Fast jag inte behöver. Men nu känns det lite jobbigt att inte ha honom här.