Fler begravningar än bröllop

Det är ett sorgligt faktum, men ändock ett faktum. Jag har varit på fler begravningar än jag varit på bröllop. Beror det på att jag lever i en kärlekslös bekantskapskrets eller på att jag håller på att bli (eller ve och fasa - redan är) gammal? En del begravningar är sådana där den döde gått bort alldeles för tidigt. Så borde det inte få vara! Av alla döda så är det nog min morbror Tommy som betytt mest för mig. Jag tror att vi var tvillingsjälar på något sätt. Han är den i min familj som jag är mest lik. Mer lik honom till sättet än till både mamma och pappa. Även om vi inte umgicks så ofta eller nära så finns han alltid med mig på något sätt.
Dessutom dog han alldeles för tidigt. Han hade precis påbörjat ett nytt kapitel i sitt liv - så rycks han bort från oss bara drygt 50 år gammal.

Sen är det så i min familj att alla dör i anslutning till högtider. Inte nog med att man känner skuld för att man brutit upp familjen så fort det är jul eller midsommar eller nåt, man ska oroa sig för att någon ska dö. Min mormor dog en nyårsafton. Farmor en annandag jul (eller om det var två dagar efter nyår). Morfar en julafton. Morbror en midsommardag. Det är ju förfärligt! Inga sådana dagar med enbart glädje.

Det är mycket tankar om döden nu. Sambos pappa begravdes ju i fredags. Han rycktes också bort alldeles för tidigt. Och många som stått honom väldigt nära prioriterade andra saker på begravningsdagen. Sådana som jag kan tycka är alldeles ovidkommande. Åtminstone återkommande. Det är förjävligt och man blir både ledsen och besviken. Jag hoppas att de ångrar sig djupt att de inte fick tillfället att ta ett sista farväl.

Idag är det val. Jag hoppas och ber att det inte blir Mona som ska styra vårt land. Det kan aldrig bli bra.