Teenage rampage

Det är svårt att vara tonårsmamma tycker jag. Mest roligt men ibland svårt. Jag minns hur det var när jag själv var tonåring. Allt man ville men inte fick. Jag fick utegångsförbud titt som tätt. Jag kan inte förstå varför... Eller jo det kan jag ju, men är utegångsförbud rätt väg att gå? Det känns knappast som den mest lämpliga uppfostringsmetoden. När jag tänker tillbaka på min egen tonårstid känns det som om mina föräldrar trodde att det enda sättet att hålla mig borta från det som var "farligt" var att förbjuda mig. Att ge mig tidiga tider att hålla. Och kom jag försent så blev straffet utegångsförbud. Jag kan inte säga att det fungerade, det blev snarare värre för jag måste ju PROTESTERA, göra REVOLUTION.

Jag tror mer på att ge förtroenden. Förvaltar man ett förtroende har man visat sig vuxen att ta ett ansvar och då kan jag ge ännu lite till. Till exempel nu i helgen. Barnens pappa är borta nu i helgen (cykelträningsläger såklart) och då skulle de vara hos mig. Han åkte redan på torsdag så de sov själva natten till fredag. Jimmy ville stanna hemma hela helgen men vi föräldrar och han kom överens om att han skulle komma till mig. Igår ringer han och bönar och ber om att han ska få vara hemma åtminstone natten till lördag. De skulle vara ute på fredagkvällen, "hänga", och "chilla" på byn (Hässelbyn). Då tycker jag att det är så himla jobbigt! Ska jag ge med mig då eller ska jag vara hård och tvinga honom att komma. Som vi kommit överens om.

Det slutade med att jag gav honom en chans att hålla ett förtroende. Jag är mest rädd för att de ska dricka och råka i bråk eller nåt. Det behövs ju så lite och kan sluta så illa. Jag ringde honom ett par gånger under kvällen och han ringde vid midnatt när han kommit hem. De hade varit hos en kompis och kollat på film. Spik nyktra. Precis som hans mor som satt standby här hemma... OM han nu hade behövt det så hade jag kunnat åka och hämta honom.

Nu är han på väg hit och både jag och han har vuxit lite till. Jag har världens härligaste ungar!