Halvårskontroll

Igår var jag på återbesök med David på Huddinge sjukhus. Det är ett halvår sen sist och då var det stora 3-årskollen. Så fort man kliver innanför dörren på avd B76 så händer det något. Både med mig och med David. Jag blir trött och seg, något så oerhört. Det känns som om jag rör mig i slow motion. David blir tyst och apatisk och går på något sätt in i den gamla sjuka världen. Den där han inte hade något att säga till om, där han inte kunde svara på frågor eller välja något själv.

Förut har vi alltid fått gå in direkt på ett eget rum eftersom han varit så infektionskänslig. Nu blev jag nästan osäker när jag kom dit, ska vi in på ett rum eller ska vi sitta i väntrummet med de andra? Så vi satte oss i väntrummet men blir snart anvisade ett rum. Vi ska få träffa läkare och ta blodprover.
Till slut kommer det in en läkare som undersöker David, lyssnar på lunga/hjärta, kollar i munnen och öronen osv. Allt såg så bra ut. När han var klar lovade han att säga till sköterskan att hon kunde komma och ta sina prover.

Vi sitter väl en kvart innan syster Mia tittar in och blir förvånad att doktorn inte är kvar, han hade inte sagt till henne. Skitsamma, David får välja om ha vill ta stick i fingret eller i armvecket. Då märker man av hans "hospitalisering", han blir osäker och tittar på mig och jag får uppmuntra honom att välja själv. Då väljer han stick i fingret. Usch, jag avskyr att se honom så passiv och nästan apatisk. Samtidigt som jag förstår att han på något sätt återgår i sitt sjuktillstånd. På det här stället är det normalt för honom att vara den som bara "hänger med" och inte beslutar något själv.

Läkaren skulle ringa om provsvaren på eftermiddagen igår. Jag väntar ännu...

Så fort vi kommer utanför dörren till sjukhuset blir David i alla fall sitt vanliga jag igen. Skönt.

Jag kan inte fatta att det är tre och ett halvt år sedan han fick sin nya benmärg och att han idag är frisk. Jag är så tacksam för svensk sjukvård. Så tacksam för att han fick en botbar sjukdom. Så tacksam för att han överlevde. Alla har inte samma tur.