tisdag 26 januari 2010

Att svära eller inte svära

Det är otroligt okvinnligt att svära så mycket som jag gör. Jag kan verkligen komma på mig själv med att låta som värsta borstbindaren. Och ögonblicket efter skäller jag på barnen för att de svär. Jag kan just undra var de fått det ifrån. Och var har JAG fått det ifrån?? Ett tag hade jag faktiskt svärburk, men det blev ohållbart. På ganska kort tid fick jag ihop 1700 spänn i alla fall.

Och det här skriver jag inte bara för Kias inlägg om hur det låter ute på stan. Jag fick en anledning att läsa igenom min blogg och det är ju inte klokt vad jag svär, även i skrift! Jag måste verkligen skärpa till mig.

Anledningen till att jag läste igenom bloggen är släktrelaterad, surprise! Nu har det blivit sådär tråkigt igen och jag får absolut inget gehör för min version, utan det är så många slutsatser som dras så fort.
"Objection, you honour, hearsay", skulle jag vilja utbrista men om någon har bestämt sig, så har den. Och då går det inte att ens peka på hårda fakta för de skulle bortförklaras, det vet jag.

Helvete. (Oops, nu var jag där igen...)

1 kommentar:

Anonym sa...

Svär också som en borstbindare. Både i tal o skrift. Skäller sedan på barnen när det kommer fula ord ur deras små munnar. Hur var det nu. Barnen gör inte som du säger utan som du gör. Jag lider också av svartsjuka. Men just den här resan som han gör varje år är mer riskbetonad. Det finns inga kvinns i närheten. Bara 35 grabbar med fri tillgång till alkohol och skotrar. Du hör väl hur livsfarligt det kan bli. Kram/S