En spännande resa

Det är verkligen kul att bo på landet. Eller, längs en pendeltågslinje över huvudtaget. Imorse tröttnade jag på att stå ute i 13 minus utan långkalsonger och vänta på tåget. Så efter 35 minuter så tog jag en taxi. SL betalar så småningom ju.

Taxichaffisen var en härlig prick. Turk, kanske runt 30-35. Han berättade om sin hemstad (i Turkiet, fast han var född i Sverige), om sin farfar som kom hit som gästarbetare för Atlas Copco på 60-talet. Till en liten bergsby nån timme utanför Ankara kom en gång på 60-talet representanter för Atlas Copco. De bodde i ett land som byborna aldrig hört talas om, nämligen Sverige. De samlade alla män på byns största cafeteria och berättade om arbetsmöjligheterna och livet i Sverige och försökte få männen intresserade. Ingen ville. Nästan alla hade jobb i sin by, de flesta inom jordbruket.

Dagen efter kom de svenska männen tillbaka med ännu ett erbjudande. De ville ha en ogift man med sig till Sverige och skulle betala allt för honom. Efter en tid skulle han skriva ett ärligt brev hem till sin by om hur livet i Sverige artade sig. Trivdes han inte skulle han få hjälp att åka tillbaka. Trivdes han så hoppades svenskarna att flera skulle komma. Sagt och gjort. En man ville prova och skrev i sitt brev att allt var bra och att svenskarna var snälla och gästvänliga. Då följde flera män efter till Sverige.

Min taxichaufförs farfar var en av dem som åkte till Sverige. Han och hans vän kunde inte språket, inte kulturen, kände inte till hur man gjorde i deras nya land. De fick en lägenhet i Brandbergen. Det enda de visste var att de skulle jobba i Sickla men inte riktigt hur man kom dit. De visste att det gick en järnväg till Stockholm Central och att det var dit de skulle innan de vände och gick mot Sickla. Så farfadern och hans vän gick från Brandbergen till Haninge där de sett tågspåren. De följde sedan spåren hela vägen till Stockholm  Central. Till fots. Sedan gick de mot Sickla. Det tog ett par dagar innan de fick reda på att man kunde åka tåget, att det faktiskt stannade i Haninge och att man sedan kunde byta till Saltsjöbanan.

Farfadern är denna släkts anfader och vid alla högtider samlas de hos honom och firar. Men nu är han gammal och sjuklig och går själv och väntar på att få dö.

Det var en spännande resa jag fick vara med om. Vilken tur att tågen var sena, annars hade jag aldrig fått höra denna historia.

Nu ska jag och grabbarna snart åka till Koh Phangan på Söder. Där ska vi möta upp min mamma som fyller 64 år idag. Hon kommer med ljuset :-) Varken mamma eller grabbarna har varit på det stället så det ska bli jättemysigt att få visa dem en av Stockholms ballaste krogar.