Sambo-särbo-pilotfru

Sedan sambo började jobba som pilot så får jag ibland frågan om hur jag står ut. Det är inte helt lätt, ska jag säga. Jag är skitglad och stolt att han överhuvud taget lyckats få ett jobb. Men jag tycker inte det är jättekul det här med flygvärdinnor och cockpitragg och allt vad man har hört. Till exempel att den enskilt största sjukdomstypen hos flygande är veneriska sjukdomar. Klamydia & c:o. Haha, oj så skoj.

Att sambon först fick bas i Östersund och var där söndag till fredag i stort sett hela tiden var förjävligt. Först bodde han i nåt annex på flygplatsen som knappt var människovärdig. Så han hyrde en liten lya i andra hand och det är väl ok. Trist såklart men då kunde han ändå fixa mat hemma, kolla tv, snacka bort några timmar med mig varje kväll.

Så glädjen när han fick Stockholmsbas var STOOOOR!! Då skulle han utgå från Bromma eller Arlanda och kunna sova hemma om inte varje natt, så i alla fall de flesta. De får sitt månadsschema ungefär två veckor innan det börjar gälla, och när julischemat kom hoppade jag nästan högt av glädje - bara enstaka nätter borta :-)

Sen kom augustischemat. Haha. Lika kul som en böld i arslet på en cykelsemester. Han åkte iväg i söndags eftermiddag. Till Mariehamn. Åland. Inte ens Sverige. Han kommer hem på fredag. Där bor han på hotell med de andra från flygbolaget. Hans andra familj. Just idag känns det extra tungt eftersom han fyller år. Sin födelsedag ska han alltså fira med en kapten och en flygvärdinna i värsta semesteridyllen. Men jag då??
Sen har vi TACK OCH LOV semester i två veckor, sen åker han till Mariehamn igen på en vecka ungefär. Jag ser med spänning fram emot septemberschemat...

För att återkomma till frågan om hur jag står ut så gör jag det med nöd och näppe. Jag kan verkligen nästan bryta ihop av det här med hans "parallell-liv", som det faktiskt är. Jag har inte en jävla aning om hur det fungerar "därute", jag vet inte vilka han jobbar med. Just nu är det så att 5/7 av sitt liv lever han ett för mig totalt främmande liv. Det är inte det att jag inte litar på honom, för det gör jag verkligen. Jag hatar bara tanken på att det är en väldigt stor del i hans liv där jag inte har tillstymmelsen av utrymme.

Som ni hör är det väldigt glamoröst att vara pilothustru.