Måste bara få det ur mig

Det här inlägget har jag kopierat rakt av från min ameliablogg.

Jag har inte en aning om ifall jag kommer att publicera det här inlägget. Det är en svår balansgång att få skriva ur sig sitt mående och att inte lämna ut en människa i sorg. Och en död människa. När den bästa trösten är att skriva.

Vi hade en fantastisk lördag i skärgården med fina vänner. Havet var som silke och solen värmde våra själar. Söndagen var grå med hotande regn. Det blåste och havet var ilsket. Våra vänner åkte hem och vi sökte hamn där vi fick skydd från vinden.

Ett telefonsamtal river sönder livet. Min sambo bleknar och säger ingenting när han lagt på. Till slut får jag ur honom att hans far är död. Fort, fort kastar vi loss och tar oss på något sätt hem genom det ilskna fräsande havet. Vi vet inget mer än att han är död.

Det är faderns goda vän som ringt. Fadern råkade ut för en fallolycka i dennes hem och avled direkt. Han är förd till sjukhuset i det län där olyckan hände. Ingen från sjukhus eller polis underrättar min sambo, eller ens säkerställer att han blivit underrättad. Faderns "flickvän" uppger sig själv som närmast (och enda??) anhörig. Hon följer med till sjukhuset och får så småningom hans tillhörigheter med sig hem.

På måndagen söker vi svar på vad som hänt och varför ingen ringt. Alla skyller på varandra. Nu är tydligen kroppen förd till Stockholm och rättsmedicinska eftersom döden inträffade utanför sjukhus och på det sätt som skett. Fortfarande ingen från vare sig polis eller sjukhus som hör av sig. Min sambo ringer överallt för att få svar och det enda han får höra är beklaganden. Polisen som har hand om ärendet ringer inte ens tillbaka trots flera meddelanden om att det är ytterst viktigt och akut att vi får tag på henne.

Vare sig polis eller sjukhus har brytt sig om att ta reda på om den avlidne hade barn. Man har inte heller noterat vilka tillhörigheter han hade. Man bara tror blint på en kvinna som följde med och som lika gärna kunnat vara vem som helst. Det är förjävligt! Får man göra så???

Inte nog med att olyckan var fruktansvärd i sig och att min sambo är faderlös, han ska behöva ringa runt till alla jävla instanser och försöka få reda på vad som hänt, vad som inte hänt och varför inte en jävel bemödat sig med att informera de anhöriga. Sambo har dessutom en halvsyster som varken han eller fadern haft någon kontakt med. Henne ringde sambo i början av veckan, hon hade inte heller hört ett skit.

Jag blir så ledsen, förbannad och besviken på svensk polis och sjukhuset. Kanske framförallt sjukhuset, för i deras "handbok" står att läkaren som konstaterar dödsfallet ska informera anhöriga eller utse en lämplig person att göra det, och slutligen att det är hans förbannade skyldighet att säkerställa att så sker.

Och tillhörigheterna fick vi jaga rätt på och inte förrän vi hotade med polis fick vi tillbaka dem. Eller en del av dem, vi vet ju inte eftersom sjukhushelvetet inte upprättade en lista (de ska lägga tillhörigheterna i en värdepåse, notera vad som finns däri, två personer ska signera listan som ska sparas i ett år). Vi vet att åtminstone en guldkedja med en berlock, som betyder oerhört mycket för min sambo, saknas.

Kan någon förklara hur i helvete man ska kunna sörja sin far om man dels inte får veta att han är död, dels måste kriga mot allt från polis till Telia?

Och varför i helvete kan vi aldrig få leva ett vanligt liv?!?