Min katt

Idag blev jag överlycklig när jag gick till brevlådan (inte varit där sedan i torsdags, det är ju flera hundra meter dit...). Där låg ett brev från Sunes uppfödare Katarina Wiipa. En cd med bilder från Sunes första tid i livet. Och jag kan bara inte låta bli att dela med mig!

Alla foton är tagna av Katarina Wiipa. Rasen heter Turkisk Van och är en katt jag verkligen kan rekommendera. Varje dag jag får ha med Sune i mitt liv är ett privilegium. 

Hur kan man inte älska en sån här?

Lite ostadig på benen, men viljan finns!

Nyfiken på allt, redan från start.

Första vällingen. Hur ska man veta hur man ska äta ur skål om man aldrig testat förut?

Sune showar som vanligt. 

Här tror jag nästan att han sjunger. 

Det vackraste jag vet!

Och här har vi hela Regnkullen. Min Sune sitter längst ner till vänster, lätt att känna igen med sin enda fläck på huvudet, alla hans syskon har två fläckar. 

Just nu ligger Sune i mitt knä med huvudet på handen, helt oberörd av att jag skriver som en galning. 

Puss mitt hjärta!