En olycka kommer sällan ensam

Det är sällsynt passande uttryck när det gäller mitt liv de senaste fem-sex åren. Först en jobbig skilsmässa, sen ett dödssjukt barn, oväntade dödsfall och familjefejder, vattenskador m.m. I söndags var det ju sambo som fick "nackskott". Det är marginellt bättre men dåren jobbar ändå. Igår var det Davids tur. Som om han inte haft nog av sjukhus... En "kompis" blockerade startrampen i bikeparken så David var tvungen att väja hastigt och ramlade och tog emot sig med handleden. Hade lite ont på söndagkvällen men inget mer med det.

På natten vaknade han och hade jätteont så pappa åkte in till Astrid Lindgrens Barnsjukhus med honom. Jag löste av pappan så fort jag kunde på morgonen. Röntgen visade ingenting, bara ligamentskada så vi åkte hem med rådet att röra så mycket som möjligt på handen. Imorse ringde läkaren från barnakuten upp och sa att de nog begått ett misstag. Det kunde vara så att båtbenet var skadat så man vill gipsa om-utifall-att, och röntga om någon vecka igen. Först då kan man tydligen se ordentligt om det verkligen är en fraktur. Så ikväll har pappan och David återigen varit på ALB för att gipsa trots allt.


Aaaaarrrggghh! Blir ju gaaaalen! Jag tycker verkligen att vi kunde få lite lugn och ro omkring oss. Och David skulle verkligen behöva slippa sjukhus mer än de årliga kontrollerna efter sin benmärgstransplantation.

Suck.