Flera månaders helvete tog sin början måndag efter midsommar då han blev inlagd på Huddinge sjukhus. Att se sitt barn lida så går inte att föreställa sig. Man vill bara ta dess plats, bära dess lidande och skydda det mot allt ont.
David missade två år i skolan men kunde trots det komma tillbaka till samma klass. Efter benmärgstransplantationen tog det över ett och ett halvt år innan vi ens vågade hoppas på att han skulle klara sig. Han drabbades av alla komplikationer som läkarna kände till och några extra, dessutom. Än idag är han sjuk i snitt nån dag i veckan. Han har ont i huvudet, mår illa, blir obevekligt trött.
Men han lever. Mitt underverk, mitt hjärta, min hjälte!
2 kommentarer:
Ja ens barn är de sista man önskar bli sjuka. Bara de får feber lider man med dem och önskar att det var en själv istället. Skönt att tyskens benmärg hittades!!
Jag är på min första a.t.g behandling nu, ingen av mina syskon passade..
Läste några kapitell i boken du hade skrivit, riktigt bra måste jag säga.
Jag har dock bara varit sjuk i några månader, men jag vet hur det känns..
Hoppas allt går bra!
Här kan du läsa om min resa http://aplastiskanemi.bloggplatsen.se/
Skicka en kommentar