Svindlande höjder

Det händer då och då att jag kommer ihåg mina drömmar. Oftare händer det att jag pratar när jag drömmer. Det har jag själv ingen aning om, utan det är A som brukar rapportera. Igår och idag funderar jag på vad siffrorna 1-6-4 kan betyda. Det måste vara något viktigt, eftersom jag väldigt många gånger natten till igår upprepade dessa siffror. Är det 164, eller 1-6-4? Kanske tre viktiga siffror i en lottorad? Eller en väldigt viktig kod? Hm, jag undrar jag...

En återkommande dröm jag har är att jag på något underligt vis har klättrat ut på en lodrät bergssida (som om!) och inte kan komma tillbaka. Mitt rationella jag säger att det är klart att jag kan gå tillbaka, jag tog mig ju dit på något sätt! Men drömmen slutar alltid med att jag tänker att jag hellre dör än försöker ta mig tillbaka. Sen slänger jag mig ut från berget innan jag vaknar.
Tror det har lite med min svindel att göra. När jag var liten och ung älskade jag höjder och ju farligare desto bättre. Sen åkte jag Fritt Fall för kanske 7-8 år sedan och sedan dess har jag fått svindelkänsla av höga höjder. Alltså HÖGA höjder.
Men igår skulle jag och A upp på vårt blivande garagetak och spika fast lite takpapp som snickarjäveln (en annan historia) inte satt fast. Vi måste bara göra det för det skulle regna satan på natten.

Lite nervös var jag väl men tyckte ändå det skulle vara lite kul när jag klättrade upp för stegen. När jag väl var uppe började benen skaka, nä förresten - hela jag skakade. Tårarna sprutade och jag började hyperventilera. Jag såg att taket var jävligt brant (38gr lutning) och högt (säkert 3 meter). Och insåg att jag nog inte var till så stor hjälp. Och inte kunde jag komma ner heller. Säkert en halvtimme stod (låg fastklistrad mot det superbranta taket) jag där och höll mig krampaktigt i en nödtorftigt fastspikad stödbräda med fötterna på kantbrädan (som jag var säker på skulle lossna).
Stackars A fick springa och spika och hålla pappen alldeles själv. Sen fick han lirka med mig för att jag skulle våga sätta benen på stegen igen. Det måste varit en syn för gudar... Och fy faaan, det där vill jag ALDRIG göra om!

Det var faktiskt en - obehaglig- överraskning för mig själv att jag faktiskt är höjdrädd! Det visste jag inte. Och jag sa till A att 164 var nog numret på graven där jag skulle ligga när jag dog efter att ha ramlat från taket.